Jobbig kunskap

Idag har jag ägnat sådär en 4 timmar åt att ta bort det här:

Från det här:

 

För att lättare komma åt de här:

Det är väl inget fel på arbetsinsatsen i sig, men om man vet om att den här odlingen inte ens representerar en tjugondel av vad som finns i trädgården, ja - då borde det egentligen vara betydligt flera tömda skottkärror. Om man säger så. 

Det gäller att skynda långsamt i sådana här fall. På bara den där lilla plätten växer det svarta vinbär, röda vinbär, hallon, krusbär, oregano, mynta, koriander och rosmarin. Och någon ska ju orka ta hand om slutprodukten också, annars är det hela bara ett slöseri med tid. Någon måste ju plocka och safta och sylta och torka och sådant. Om inte någon av de små sönerna utvecklar oväntade talanger inom de närmaste veckorna så blir denna någon jag.

Tack och lov så begränsar jag mig starkt till sådant som jag vet kommer att gå åt. Jag skulle aldrig göra saltgurka, till exempel, för det avskyr hela familjen. Eller vinbärsgelé. Ingen som äter det heller. Men det är svårt att begränsa sig, när man vet hur lite vi i regel tar vara på från trädgårdarna, för att istället gå och köpa en liknande produkt i handeln. 

Jag fick in en bok på caféet härom veckan: 

Den handlar om vad man kan göra med helt vanliga svenska växter. Man får lära sig att älggräs är febernedsättande, smultronté är laxerande, fläderextrakt botar halsfluss och kransborre (sådan där blomma som ser ut som brännässla men inte är det) är slemlösande vid hosta.

Jag skulle aldrig ha läst den. För nu får jag leva med vetskapen om att jag i min präktigt välfyllda skottkärra kastat bort en massa diuretiska, febernedsättande, giktbotande, sårläkande, antiseptiska och lugnande växter.

Det var bättre när det bara var ogräs.