Kyligt

Jag tror att värmen eventuellt gör något mystiskt med vattnet. Eventuellt luften. Kanske någon sorts underjordiska ångor som svävar upp? Eller någon sorts ovanlig pollen? I alla fall finner jag det för tillfälligt nästan omöjligt att stressa upp mig över något.

Det började redan förra onsdagen, då vi hade för lite personal på bokcaféet och en konstant kö på mellan 50 och 80 personer under en hel timmes tid hur snabbt vi än slängde ut chokladbakelser med lakrits, pina colada-paj och räkmackor i deras hungriga munnar. Jag var lugnare än Kristina Lugn. Jag närmade mig Thomas DiLeva, om man säger så.

Idag hade jag en tid att passa i den större grannstaden. Jag parkerade, lade pengar i automaten och strosade över gatan till det hus jag skulle in i med tio minuter till godo. Bara för att hitta en lapp i trapphuset som meddelade att verksamheten flyttat till en gata jag aldrig hört talas om. I vanliga fall gör sådant mig stressad. Jag gillar inte att följa GPS:er (för de LJUGER de jäklarna och man ska alltid göra någon U-sväng så snart som möjligt) och jag avskyr att komma försent.

Men, eftersom jag uppnått något slags true zen, så gled jag bara tillbaka till bilen, kastade en blick i Google maps och gjorde ett löst antagande om vilket hus det nya skulle kunna vara. Och så körde jag. Och hittade rätt på en gång.

Efter fullbordat uppdrag hade jag ett till: att storhandla kläder och skor till familjen (mestadels de tre hanarna) på jätte-monster-mega-mammon-köpcentrat som hade vad som beskrevs som shoppingfestival. Så det gjorde jag. Det hade också kunnat vara lite stressande, eftersom jag ofta håller mig borta från affärer och inför köpstopp för att jag inte gillar att handla.

Även den här gången gick det utmärkt. På en timme och femtio minuter kom jag ut ur det kylskåpskalla köpcentrat med 30 plagg och två par skor från sammanlagt 7 olika affärer, till en genomsnittlig besparing av 49%. Och! Och jag kunde mäta upp prick 4 meter (okej, 4.05) Lappljung tyg på frihand på gigantosaur-bronto-kopiösa-IKEA och ta mig ut på 10 minuter.

Sedan körde jag hem på motorvägen, utan att svära åt och förbanna mina medtrafikanter, utan endast skaka på huvudet åt deras idiotier.

Det kanske är någon sorts gräsblomning på gång?

Kamomill ska ju vara väldigt lugnande.

Fast det verkar inte fungera så bra på barnen. De råkar i ständiga krig med varandra och alla andra. Vilket jag inte heller bryr mig om.

Så kylig är jag.