Det som förvånade mig en aning efteråt var kaptenens blånekande till att han gjort något fel. Jo, jag menar verkligen det, för vissa olyckor framstår som så stora att man bara måste ta ansvar och bekänna sitt misstag för att inte plågas av ett extremt dåligt samvete i resten av sitt liv. Det är inte som om man råkat buckla någons bil i ett parkeringshus eller råkat hångla lite i kapprummet med fel person på julfesten - nej, det här handlar om 32 döda människor och en större båt än Titanic som plötsligt ligger på fel ledd i vattnet. Jag hade nog bett dem låsa in mig och slänga bort nyckeln. Hoppas jag.
Oftast är det lättare att bekänna direkt om man gjort något fel eller begått ett misstag. Jag insåg det för ett antal år sedan. Det blir så mycket värre om man väntar, och sedan blir upptäckt ändå. Men alla fungerar inte så. På skolan där jag arbetar om dagarna nu har vi pärmar som innehåller elevfakta. Det mesta är bara gamla betyg och ansökningshandlingar, sådant som är offentliga handlingar. Men ibland ligger det en anteckning från en läkare i någons mapp, om någons epilepsi eller frånvaro eller hemförhållanden. Sådant är privat, och får därför inte flyttas från administrationen. Men för en vecka sedan försvann en av dessa pärmar ändå. Inga studenter kommer in i det rummet, utan pärmen ifråga fanns alltså i någon lärares arbetsrum.
Det var bara det att ingen kom fram och talade om att de hade pärmen.
Den dök istället upp på bordet i ett klassrum på fredagseftermiddagen och hittades av en vaktmästare som låste in den.
Då är ju frågan vem av alla nya kollegor som uppfört sig så pass ryggradslöst. Det är inte en kul fråga att grubbla över. Alla kan ju glömma - det hade väl varit en enkel sak att komma springande med pärmen och säga: "Förlåt! Jag min idiot hade ställt in den bredvid tre likadana pärmar, jag ber om ursäkt!"
Men det hände inte. Och jag undrar bara varför. Har ni någon teori?
Det finns "folk" som har väldigt svårt att erkänna saker även om det är det mest simpla sak det handlar om. Man måste ljuga/vränga sig ur/försvara sig/skylla ifrån sig till varje pris. Kanske var syftet till och med att snoka i pärmen och då blir det ännu svårare att komma med den öppet sen.
SvaraRadera"folk". De jävlarna...
RaderaÅhh, det känns igen! Vuxna människor som beter sig som småbarn och inte kan stå för det de gjort. Det är ju så enkelt att bara säga "Ojdå, så klantigt av mig" och ge tillbaka den. Jag jobbade som lärare för vuxna förr och hade en kollega vars taktik var att svara på ALLA frågor, även de hen inte hade en aning om svaret på. Hen menade att deltagarna annars skulle tappa respekten. Jag tänker precis tvärt om, jag erkänner öppet när det är något jag inte kan och frågar. Och jag tänker att när någon av kursdeltagarna upptäcker att läraren bara spånat fram ett svar då är all respekt borta och omöjlig att få tillbaka...
SvaraRaderaJag tror att det härrör från barndomen och föräldrar och lärare som inte förstått att berömma den som står för sina fel och misstag utan istället bara skälla ut dem. Då lär en sig att dölja och sen sitter det kvar i vuxna livet. När det gäller mina egna barn försöker jag stötta dem att vara öppna och då berömma dem och disutera lugnt varför det kanske inte var det bästa alternativet att göra si eller så. Ilskan spar jag till de gånger de ljugit för mig. Fast jag blir inte lika mycket arg som jag blir besviken...
Ja, vi har samma metod hemma. Det är dessutom många som betraktar ett misstag som ett svaghetstecken.
RaderaEndast de som verkligen vill utvecklas är beredda att ändra åsikt eller synpunkt... eller något i den stilen sa en klok man en gång. Och jag är nödd att hålla med. För inget utmanar mig och utvecklar mig mera än mina misstag. Eller de gånger jag gjort fel. I min värld är det tecken på styrka och vilja att vara rättrådig - det här med att göra om och göra rätt.
SvaraRaderaJag har inga problem med att erkänna det jag gjort fel. Har till och med slutat hitta på ursäkter - säger bara "förlåt" rätt och slätt. Och menar det. eller så ber jag folk förklara igen, ta om, för att jag inte förstod frågeställningen. Och kan jag inte svara på något som jag blir tillfrågad om, ber jag om att få återkomma - OCH GÖR DET OCKSÅ!! - när jag tagit reda på det.
Det är ynkryggar som inte kan erkänna eller be om ursäkt. Så det så.
Kram
Är benägen att hålla med ;-)
RaderaHur svårt kan det vara att säga förlåt! Man är väl inte mer än en människa! Det är på misstagen man lär sig!
SvaraRaderaMen o andra sidan gjorde den italienske kaptenen något kriminellt!! Vet inte hur rättegången har gått!
Personen som glömde pärmen och skämdes över det är förlåten! Kan hända alla någon gång!
Ha en bra dag! Kul att du tittar in till mig ibland! Roligt med gamla Ameliavänner!
KRAM Anna