Stipendier och sånt

Som vanligt, eftersom det är tredje helgen i september, ska vi ha höstmarknad på bokcaféet i morgon. Och, för tredje året i rad så delta vi ut stipendier till några förtjänta personer. Femtusen kronor går till en kvinna som, trots att hon har ett funktionshinder som gör att hon inte ens orkar stå upp i långa stunder, kämpar för att lära barn och kvinnor från olika länder skriva och läsa. Hon förstår att det är av yttersta vikt för demokrati och jämlikhet att alla kan skriva under sina egna papper och läsa nyheter och kontrakt och lagar. Det andra stipendiet, på lika mycket pengar, går till en ungdomsgård här i stan i kyrkans regi så de kan köpa en till läxhjälpsdator.

Medan jag satt och skrev ut någon sorts diplom som ska medfölja pengar och blomsterkvast under utdelningen, så slog det mig hur detta är det som hela det så kallade medelklassupproret handlar om.

De senaste åren har jag helt enkelt börjar ge bort mer och mer pengar till sådant som jag som barn såg som självklart att det skulle betalas för genom skattepengar. Och då menar jag inte att jag betalar pengar till WWF för någon bergsgorilla eller till något barnhem i Vietnam, utan till behövande i Sverige.

Det började med att jag efter min systers död var med och startade upp en stipendiefond för unga med cancer, eftersom så många av dem, redan då, ansågs som för lite sjuka för att få hjälp från försäkringskassan.

Sedan dess har det ökat och ökat.

Och nej, jag vill verkligen inte heller ha någon skattelättnad. Jag förstår ju att det är meningen att hyfsat välbeställda människor som jag antar att vi kan räknas som, ska blir frestade att spendera mer på saker. Hålla konsumtionens hjul snurrande. Men jag kan inte det. Frågan är vilka människor som har mage att köpa nyare och dyrare saker medan det finns dem bland barnens klasskompisar som riskerar att bli vräkta från sina hem (och jo, det var dryga dussinet barn vars familjer blev just det i detta län också, trots att det strider mot barns rättigheter och grundtrygghet)?

Nej, ju sämre mina medmänniskor har det, desto snålare blir jag. För jag tänker att det kanske kommer en dag när mina pengar behövs för att hjälpa någon närstående i kris. Det är viktigare för mig än en extra semesterresa.