Missförstå mig rätt nu, jag gillar artisterna i sig i andra sammanhang och tycker de är jätteduktiga - men vad i detta ska vara speciellt ladies only? Om vi tar bort Thomas Järvheden från ekvationen skulle jag kunna gå på föreställningen med mina barn. Eller mina manliga gaykompisar. Eller (och då kan vi lägga till Järvheden men ta bort Isaksson) med min man.
I mitt privatliv väljer jag gärna män med hjärna före magrutor och avgudar sådana som lyckas nörda ner sig ordentligt i saker, och jag har ju som alla vet en stor röstfetisch som många gånger är det jag verkligen går igång på. Men om jag bestämt mig för att gå ut på en Ladies Night med tjejerna, ja - då vill jag faktiskt gärna ha fantasin av en riktig hunk på scenen där jag kan sitta och skandera "Var inte blyg, mindre tyg!" med min BFF och dricka vin och alltför söta drinkar i salongen.
Är jag helt bakom flötet/politiskt inkorrekt/grottkvinna om jag tycker att det kan väl få finnas med åtminstone en kille på Ladies Night som är a) straight b) ser bättre ut än min egen man och c) ser bättre ut utan skjorta än med skjortan på?
Har jag missförstått konceptet helt?
*skrattar* Jag. Kan. Inte. Förklara. Ty jag förstår inte själv!! Och så här är det: EN gång har jag varit på "manlig-stripteaseshow-light" Jag höll på att skämmas ihjäl å den stackars mannens vägnar... Så. Inget för mig. Även om jag skulle kunna gå och lyssna på Isaksson.
SvaraRaderaKram
Fniss, musikalkillen är ju söt som socker, men jag förstår vad du menar. Kan tyvärr inte heller jag ge en förklaring. Minns en föreställning där Renni Mirro hade öppen skjorta för ett tiotal år sedan, ja föreställningen var då... Kunde knappt konsentrera mig för hans magrutor distraherade mig. Visst är det så att man både vill ha ögongodis mm om det skall vara något...
SvaraRadera