Post hoc ergo propter hoc

Jo, min arbetsdag idag bestod ju först av en och en halv timmes föreläsning med Olof Röhlander och sedan en halv dags jobb med mitt eget företag. När jag sedan stack ut på cykeln lyckades jag också inse varför jag irriterat mig så mycket i förhand på den föreläsaren.

Det är absolut inget fel på Röhlander som föreläsare, det är show, stand up och självhjälp i ett och framförs med bravur. Jag skrattade ordentligt flera gånger, mestadels därför att han använde sig en hel del av sådana här bildexempel:

...till exempel som illustration på hur man känner sig när man sagt ett skämt man velat ta tillbaka redan innan det kommer ut ur munnen på en. Och jo, det förekom en hel del halvt missförstådda referenser till antika filosofer och till Nietzsche (of course) - men det var inte det som jag redan från start hakat upp mig på.

Han var ju där för att peppa alla elever att ta chansen och studera hårt och inte göra om samma misstag som man kanske gjort tidigare i livet. Som att skita i gymnasieengelskan för att den var trist, till exempel. En berömvärd insats.

Men. Röhlander, liksom andra optimistivrare vill att man ska se sina tidigare svåra perioder som något utvecklande och därigenom värdefullt. "Utan mina svårigheter och min kamp, vem vore jag då? Det är dessa som gjort mig till den människa jag är!" - stilen.

Och det, mina vänner, är en post hoc ergo propter hoc. Ett logiskt felslut. Det finns ingen logik i att anta att det svåra vi varit med om har varit nödvändigt för vår utveckling. I slutändan kanske vi hade varit precis samma människa ändå. Vi kanske till och med hade varit en bättre människa utan det där svåra i vårt förflutna.

Varför jag protesterar mot den där synen på det hela är, för att det dels gör att vi håller fast i saker som gjorts mot oss alldeles för länge och tillmäter det alldeles för stor betydelse. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört folk säga: "Om jag inte hade blivit vräkt den där gången så hade jag aldrig förstått pengars värde!" eller "Om inte min pappa gett mig så mycket stryk när jag var liten så hade jag inte varit hälften så stark som människa!"

En sorg, en vidrig handling eller en ångestfylld period omhuldas på så sätt i minnet som något fint och karaktärsdanande. Nej. Jag tror inte det är bra.

Jag vill istället se det som två enskilda perioder eller händelser i ett liv. Den ena negativ, den andra positiv. De behöver inte ha med varandra att göra.

Post hoc, ergo propter hoc betyder ungefär: det här hände nu, alltså måste det bero på det som hände före. Man brukar illustrera felslutet med meningen: jag ber aftonbön varje kväll då solen går ner, alltså måste jag be för att solen ska gå ner.

Nej. Och jag hoppas aldrig att jag står på en scen och ser det som jag upplevt som kränkningar i mitt liv som något positivt och utvecklande. Det hände. Nu händer något annat.