Fysisk rädsla

En av mina favoritbloggare, den icke-tråkiga Tråktanten, skrev häromdagen om olustkänslan hon hade då hon var tvungen att ta sig hem ensam en mörk kväll. Det är en känsla som många, många delar och som jag funderat på i ett par dagar. Främst eftersom jag aldrig haft den. Jag har ofta undrat om jag har fötts utan en del viktiga komponenter i min genetiska uppsättning. Det här är en av dem. Jag har aldrig varit rädd för fysisk smärta eller skada.

Det borde jag vara. Jag har alltid varit en person i smurfstorlek som det inte - egentligen - vore så svårt att göra fysiskt illa. Jag är 1.60 lång, och upp till 20-årsåldern innan jag upptäckte att det var kul att lyfta tunga vikter och sätta ner dem igen så vägde jag runt 50 kilo drypande våt från duschen med skidpjäxor på om man så säger. Så det finns ingen fysisk orsak till den känslan.

Den kom inte heller då jag började träna kampsport som 15-åring. Det fanns redan innan. Jag minns att när vi var små så brukade min lillasyster hämta mig för att jag skulle försvara dem mot de större killarna när de var dumma. Jag minns också att jag i fyran blev förföljd av klassens "bully" som slog mig allt vad han hade på samma ställe på armarna varje dag tills jag var full av stora, svarta blåmärken och skolan flyttade honom till en annan klass. Jag hade aldrig sagt något, eftersom jag inte var rädd för honom, aldrig tvekade att gå till skolan och inte tyckte att blåmärkena var något att bråka om. Det finns incident efter incident som jag kommer på - som när jag femton år gammal blev stoppad av tre killar i tjugoårsåldern sent en kväll på väg hem från en kompis. Jag bara höll i cykeln, såg lugnt på dem ett tag och mosade mig sedan igenom dem med cykeln före. Jag gick bara vidare, fortsatte hem, i ganska lugn takt. Ett par år senare fick jag ju höra om saker som dessa tre brukade göra. Det var inte muntert. Jag borde ha varit rädd.

Men det var jag inte.

Taskiga hemförhållanden med en pappa som drack för mycket och som ibland fick en snedfylla istället för att somna. Jag borde ha varit rädd.

Men det var jag inte.

Jag undrar om bristen på rädsla har varit ett skydd i sig. Människan är en primitiv varelse som fortfarande till stor del fungerar på instinkt och låter reptilhjärnan regera. Det kan vara fullt möjligt att jag blivit bortvald i ett antal våldsverkares screeningsprocess eftersom de sett lättare offer än jag. Kanske är det så. Då borde jag vara tacksam.

Egentligen är jag mer tacksam för att jag inte gått över gränsen åt det andra hållet. Att jag blivit en sådan som slår. Blotta tanken på att göra någon, som en partner eller ett barn illa, gör mig sjuk. Jag har känt ett stort och enormt raseri mot andra människor och oftast har det varit riktat mot någon som utfört en våldshandling mot en svagare eller någon försvarslös. Jag tror att jag lätt skulle kunna passera gränsen i försvar för någon annan.

Hittills har jag varit ganska förskonad där också. För det är jag verkligt tacksam.