Att dela hälften av befolkningen i två delar

Ända sedan början av sommaren har få ämnen varit så diskuterade som de alltför många våldtäkter som skett i landet, och den rättsliga påföljd - eller bristen på densamma - som delats ut efteråt. Jag har inte bloggat något om den senaste veckans debatt eftersom jag blir så otroligt trött och uppgiven av hela historien. Men eftersom jag under slutet på förra veckan fick en del av problematiken släppt i mitt eget knä med uppdraget: "Red ut detta!" så blev jag på ett ganska direkt sätt medveten om hur svenskarnas syn på sex och kvinnor klyver den manliga befolkningen i två delar.

Jag skulle vilja påstå (och säg gärna emot) att debatten gäller män i åldern 18 - 50 ungefär, där den ena delen tycker att det är okej att skicka sex-SMS till 14-åringar, tycker att feminister borde straffknullas och att om en tjej super sig redlös på krogen så är hon lovligt byte. Får skylla sig själv. Gissningsvis tycker de också att det är okej att spana på dotterns kompisar i poolen, kommentera anonymt och grovt hos kvinnliga bloggare och tafsa på kvinnliga kollegor på julfesten.

Den andra delen tycker att sådant beteende är riktigt äckligt. Och de är heligt förbannade på den första delen. Förbannade på ett sätt som är mer oförlåtande än de åsikter jag hör från de flesta kvinnor.

Det förvånade mig faktiskt. Att det fanns en så stor ilska riktad mot den grupp som uppför sig som svin mot kvinnor. Och det gjorde mig mycket nyfiken på att se hur detta kommer att spela ut. Jag kan förstå att man blir arg som man, eftersom man säkerligen har hamnat i någon form av diskussion om detta den senaste tiden och genom det hamnat på defensiven av ingen annan orsak än att man är just - man.

Frågan är om det då är männens sak att så att säga självsanera sig själva? Om resultatet bromsas av att kvinnor samtidigt är en del av debatten och en del av upphovet till debatten?

Men nej, det går ju inte. För om man som kvinna kliver ur debatten dyker den verkliga faran upp.

Att även de män som har sunda och vettiga reaktioner börjar se kvinnor som individer som behöver försvaras och beskyddas.

Och då är vi riktigt illa ute. För, som jag skrivit gång, på gång, på gång, på gång.

Man beskyddar inte en jämlike. Man beskyddar någon som är svagare och har en lägre social status än en själv. Ett barn. En sjukling. En mycket gammal människa.

Så trots att jag är hjärtligt trött på att ständigt återkomma till detta ämne, så är det bara att fortsätta väga in. Och hoppas att det blir tillräckligt många, män eller kvinnor, som drar åt samma håll för att åstadkomma en förändring relativt snabbt.