Avbrott på grund av mörker och måne

Det var ju tänkt att jag skulle publicera den fjärde och sista av novellerna idag, den som knyter ihop och avslutar de andra. Men det kom lite saker emellan. Mestadels jobb, och sedan skulle mina två pojkar iväg med scouterna på ficklampsvandring. Och nog fick de en vandring, alltid.

Skogen var mörk, riktigt mörk idag och över dem hängde en massiv fullmåne som en lampa i träden. Och de var små, och skogen var tyst och hög och ficklamporna hade nästan slut på batteri.

Den äldsta kille ganska så logisk och oberörd, som vanligt. Men min yngste lever ju i en värld som innehåller ganska mycket magi och otroligheter och fantasi och monster som gömmer sig bakom grangrenar.

På ett sätt vore det kul att få vara så där rädd för saker som inte finns igen. För att sedan få komma över det.  De saker man är rädd för som vuxen är helt andra, och det försvinner inte när det blir dag, eller då man lyser på dem med ficklampan.

Leve spökmånaden.