Novell nummer 1

(I årets novellrace, som jag kommer att köra under helgerna. Hoppas ni vill hänga på!)

Att baka en tårta

Köket låg i vinkel ut från matrummet och var så litet att det var omöjligt för mer än en person i taget att arbeta där. Men det gjorde henne inget. Hon var van att manövrera i det trånga utrymmet vare sig det var en hollandaisesås eller en gratäng eller bara en äggröra som skulle lagas. Idag skulle hon ta sig an en rätt som hon kanske lagade en gång vart femte år eftersom den var så komplicerad: en trevånings chokladmoussetårta med chokladganache. Varje moment i tillverkningen hade sina fallgropar och krävde total koncentration. Det var en uppgift som passade för dagen.

Hon vispade äggen tills armen började kännas stel, men slutade innan hon fick kramp i handen. Medan hon satte in kakformen i ugnen viskade hon för sig själv: ”Om kakan reser sig jämt svarar jag ja, om det blir en grop i mitten svarar jag nej.” Fyrtio minuter senare stod kakan och svalnade på ett galler, lätt och luftig, vaniljdoftande, och med en yta så perfekt som om den jämnats med vattenpass.

Så snart kakan blivit riktigt kall drog hon den till sig och lindade den vaxade tråden runt vardera tummen. Sedan lade hon tråden över kakan i en stor ögla och började försiktigt med den dela kakan till tårtbottnar. ”Om någon av bottnarna går sönder svarar jag nej, blir de alla hela svarar jag ja”, tänkte hon för sig själv. Alla bottnarna blev perfekta, precis en dryg centimeter tjocka.

Om chokladen till moussen blev aningens för varm när den vändes ihop med äggen, sockret och grädden skulle det hela bli grynigt och smaka stekt ägg. Med berått mod hällde hon den smälta chokladen rätt ner i mitten av skålen istället för att försiktigt hälla den nerför sidorna av skålen så den hann svalna på vägen ner. Medan hon rörde nynnade hon för sig själv: ”Om moussen blir slät så svarar jag ja, om den skär sig så svarar jag nej.” Moussen blev slät och sammetslen och lade sig mellan tårtbottnarna som ett fluffigt, kakaodoftande duntäcke.

Så var det endast chokladganachen kvar. Där var det viskositeten som var avgörande. För mycket grädde gjorde att all glasyr rann av och lämnade stora hål efter sig på tårtan. För lite grädde, och smeten skulle hinna stelna innan den gick att sprida över hela tårtan. Hon lade decilitermåttet i slasken och hällde på frihand ner en skvätt grädde i kastrullen. ”Om ganachen bli blank svarar jag ja, om den spricker så svarar jag nej!” sade hon högt till småfåglarna i trädet utanför köksfönstret. Och chokladglasyren flöt ut och stelnade som en blank och orörd skridskobana över tårtan.

Då dörrklockan ringde stod den fantastiska skapelsen på ett fat med hög fot, pudrad med ett lager florsocker, och väntade. Hon öppnade dörren på andra ringningen. Han stod med ena foten uppe på trappan och den andra vänd utåt mot trottoaren, som om han nästan tagit till flykten innan hon hunnit öppna dörren. Han mötte hennes blick, frågande, och med ett tveksamt leende. ”Kom in, sade hon med låg röst. ”Jag har bakat.”