Barnastolthet

Det är ganska tråkigt att vistas på en skola när det är höstlov. Faktiskt. Jag funderade ett ögonblick med att smita från mötena (säga att jag måste på toa eller så) och smita in på den hemliga vinden dit man inte får gå. Det är säkert där de gömmer alla de lärare de påstår slutat eller tagit tjänstledigt... eller alla elever som "tagit studieuppehåll".

Under tiden som jag satt i möten fick min man gå på utvecklingssamtal med äldste sonen. Jag var lite avundsjuk. Det är roligt att gå på sådant, än så länge och förhoppningsvis även framöver. Idag ville min son dessutom läsa upp en saga som han skrivit och illustrerat själv. Tack och lov så filmades det hela av den plikttrogne fadern. Jag kan utan att överdriva säga att jag fått in månget barnboksmanus till mitt förlag som haft sämre dramaturgisk uppbyggnad och betydligt sämre språk. Det kanske var tur att jag inte var där, jag hade förmodligen gjort bort mig och blivit alldeles tårögd över att detta äpple inte fallit särskilt långt från päronträdet.

Men som alltid så ställer jag mig frågan - har jag rätt till detta självklappande på axeln?

En sak jag hjärtligt avskyr är när föräldrar tar åt sig äran för sina egna gener. Jag vet ju vad det kommer ifrån. När jag och min syster var stora nog att börja göra saker som vi fick beröm och uppmärksamhet för, så hade min pappas föräldrakapacitet för länge, länge sedan sjunkit ner till någonstans mellan kass och asdålig. Och vår mamma var ju död sedan flera år tillbaka. Ändå fortsatte pappa skryta med våra prestationer utan att egentligen veta något om dem eller ha stöttat oss på vägen fram mot dem. Innan vår familj kapsejsade totalt hade vi några hyfsat normala år i början av 80-talet, men jag förstod aldrig varför en fem, sex bra år skulle ge obegränsad rätt att ta åt sig äran för allt i tjugo år framåt?

Jag är förstås medveten om att det inte var min pappas mening eller fel - han var sjuk och han hade ett missbruk. Men någonstans därinne måste väl ändå han känt att det var lite underligt att skryta över till exempel att min lillasyster flyttat till Australien för att studera som om han haft någon del i att hjälpa henne dit? Speciellt som han inte hade kunnat tala om för någon VAD hon studerade i Oz om de så hållit en kniv mot strupen på honom. (film och journalistik var det förresten, om någon undrar).

Men jag då? Har jag någon del i min sons prestationer?

Jo, det har jag väl. Vi anstränger oss väldigt för att vara bra föräldrar, jag hade känt mig trygg och lycklig i vårt hus som barn. Och trygg och lycklig är bra grund för kreativitet.

Men det här är det enda skryt som jag kommer att hälla ur mig om min del i det hela. Resten är bara hans.