Leve novellerna!

Det var minsann inte så pjåkigt - nu har jag för andra året i rad prickat in rätt nobelpristagare i littertur och det hela blir ju inte sämre av att det var Alice Munro som vann. Precis som hon tycks anse, så tycker jag att novellen är det ultimata litterära formatet. Anledningen till detta är att jag tycker en novell kräver disciplin. En roman kan dra iväg på hundratals och åter hundratals sidor. Det finns gott om plats att utveckla karaktärer och förklara deras motiv och beskriva platser.

Men bristen på utrymme i en novell gör att man måste sålla hårdare, koncentrera och destillera sitt språk. Det gäller att tänka till: behöver jag verkligen det här stycket, eller går det bra ändå?

Eftersom den här processen sker, så blir ofta resultatet en mycket stark och bärande dramaturgi. En dramaturgi som går utmärkt att filma, till exempel, eller dramatisera på annat vis.

Jag funderar på om helgens blogginlägg istället ska få bli en novell eller två. En fin oktobertradition. Är det någon som har lust att hänga på, så hör av er, länka eller tagga med novell, så kör vi ett gemensamt race. Förra årets spöknoveller blev ju till en fin bok, men jag tror att jag i år ska hylla Munro genom någon form av dramatik i vardagsformat.

Leve novell och Nobel. En fin kombo.