Pyjamasjobb och sifferdieter

Förra året vid den här tiden tror jag att jag inte uppskattade min jobbsituation tillräckligt mycket. Visserligen var vi ganska stressade över att barnen, och speciellt då yngste sonen, var sjuka. Förutom de vanliga och konstanta förkylningarna så åkte vi ju på en hel massa provtagningar hit och dit som inte var särskilt bra för nerverna. Vi var på barnakuten alldeles för ofta. Men ändå, då barnen var krya och ivägskjutsade till skolan så hade jag all möjlighet i världen att göra vad jag ville. Jag satt framför datorn och åt frukost i lugn och ro medan jag svarade på dagens mail, till exempel. I pyjamas. (Ja, var det kallt nog drog jag jacka och termobyxor över pyjamasen och lämnade barnen - don't judge me!)

I år är situationen den omvända - jag jobbar som en liten blå iller och barnen är kärnfriska och vill inte lämna fritids när jag kommer för att hämta dem. De vill stanna och leka mer. Jag antar att jag föredrar den ordningen trots allt. Men jag saknar att jobba i pyjamas. Mycket.

Jag läste nyss att det nu förespråkas att man ska följa en ny diet istället för den där 5:2-varianten som alla tjatat om sedan i somras. Nu ska man istället köra 16:8. Varje dygn ska man låta bli att äta 16 timmar av dygnets 24.

Alltså, det gör man väl nästan ändå? Är det verkligen en så revolutionerande grej?

Eller är det bara jag som inte gillar att vräka i mig mycket mat på kvällen?

En av de största förespråkarna för 16:8-dieten är tydligen allas vår Wolverine, Hugh Jackman:

Jag gillar alltsom oftast hans inställning till träning och skrattade ett sådant där gillande he-he-he skratt när han twittrade ut bilden nedan:

...men som förebild för vanliga tränande? Hmm... med tanke på att han för att se riktigt deffad ut för senaste filmen nollade kolhydratsintaget och gav sig själv vätskebrist, så till den grad att han, så fort han inte var framför kameran, somnade - nja, det är nog inte för medelsvensson.

Undrar vad nästa sifferdiet blir? Någon som vågar sig på en gissning?