Fjärde och sista novellen

Just idag har jag en riktigt fin eftermiddag, trots ösregnet (eller tack vare?). Jag hämtade barnen tidigt, en av dem lägger ett solsystem-pussel bredvid mig och den andre spelar piano. Det står bröd i ugnen och vi eldar för fullt i kaminen. Katterna sover i kringelformation, som sådana djur brukar göra i oväder. Det här skulle kunna ge upphov till mängder av facebookskryt... men jag tror jag lägger ut den sista novellen istället. Del fyra av fyra, som heter:

20 sekunder

Att tyda folks kroppsspråk var egentligen inte så svårt, konstaterade Maria Hagfors för minst trettionde gången den dagen. Inte när man var van. Det var inte heller svårt att göra en vettig läsning på den tid det tog för resenärerna att gå från bagagebanden fram till tullkorridoren. Det tog kanske tjugo sekunder, och det var gott om tid att identifiera de ansiktsuttryck de letade efter: skuld, skam, aggression. Det svåra var förstås att avgöra om någons skuldmedvetna uttryck berodde på att en person försökte smuggla in olagliga dietpiller i landet eller om det berodde på att personen varit otrogen på resan. Det var det som var det kniviga.

Just för dagen betraktade Maria en tillsynes ändlös rad av resande från Östeuropa. Det märktes tydligt att det blivit en trend att möte våren i Talinn eller Prag. Även om de stora flertalet som blev stoppade i tullen just här inte hade med sig något annat än en flaska plommonbrännvin över ransonen, så var det inte heller ovanligt att man hittade mycket tyngre saker i resväskorna. Kokain, var vanligt. Olika sorters steroider. Hennes blick svepte först över monitorerna framför henne och sedan ut över terminalen. En man i blå tröja, mycket irriterad. En varningssignal. Men bakom honom kom två pojkar i nedre tonåren som inte kunde låta bli att sparka på varandras rullande väskor. En pappa på gränsen till ett utbrott. Inget annat.

Plötsligt fångade en ung kvinna med långt, lockigt hår hennes uppmärksamhet, lika tydligt som om en alarmsignal gått av i hennes huvud. Kvinnan stod, liksom tvekande alldeles där korridoren började. Skuld och oro stod skrivna över hennes ansikte. Först verkade det som om hon väntade på någon, men efter några sekunder vände hon sig om, rätade på axlarna och började gå med långa steg mot utgången. Maria lyfte radion.
- Kvinna i tjugoårsåldern, långt rött hår, sade hon kort och såg på skärmen hur två kollegor steg fram och vinkade fram kvinnan till disken.
Maria undrade vad de skulle hitta, men var egentligen mer intresserad av att klockan redan passerat tre. Hennes rast hade börjat och sanningen att säga så var hon i extremt stort behov av en toalett. Kunde inte resten av passagerarna skynda på?

En av de sista personerna som passerade var en äldre kvinna. Något hos henne fick Maria att stanna till och rynka pannan. Det var... något. Något allvarligt fel. Hon stirrade på skärmen, medan kvinnan tog ett par steg till, grimaserade och sedan stödde sig tungt mot bagagevagnen. Aha. Smärta. En smärta som hon förmodligen var van att dölja och bortse från, men som gav sig tillkänna efter flygresan. Maria ruskade på huvudet och suckade vid tanken på att hon inom bara några år skulle vara där själv. Sedan gick hon raka vägen till närmaste toalett.

En stund därefter såg hon dem igen. Utanför flygplatsen. Den unga kvinnan med det långa, röda håret, som tydligen klarat undersökningen utan att tullarna hittat något att anmärka på. Och den äldre kvinnan. Tillsammans. Maria kände den lätta, pirrande känslan längs ryggraden hon alltid fick då hon hade rätt i sina aningar. Något var fel. Nu var de två kvinnorna utanför hennes domäner, men hon kunde i alla fall inte låta bli att dra sig närmare för att ta reda på mer. Den yngre kvinnan tog fram sin mobil och rörde vid skärmen.
- Jimmy? Det är Fia, hörde Maria henne säga när någon svarade i andra änden. Ja, vi är utanför. Mormor hade paketet. Ja. Kommer du?
Hon lade på utan ett ord till. Den äldre kvinnan bara nickade lite, men kommenterade inget.

Maria stod kvar, bakom en av pelarna vid ingången och väntade hon också. Efter ett par minuter stannade en bil i upphämtningszonen, och en enormt stor man med kortsnaggat huvud klev ur. Han gav båda kvinnorna en stressad kram, hivade in väskorna i bagageutrymmet och var tillbaka bakom ratten innan kvinnorna ens hunnit in i bilen. De körde iväg, men inte särskilt fort. Maria stod kvar, skakade på huvudet och tog fram sin egen mobil. Hon behöver ett snabbt foto på nummerplåten, och sedan fick hon gå tillbaka in och ringa polisen. Så snart hon knäppt bilden visste hon att det hela var dött. Fotot visade bara en nummerplåt så skitig att det inte gick att urskilja mer en första bokstaven. Vad än den underliga trion gjort, så hade de klarat sig den här gången.