Novell av gästbloggare, del 2

God fredag, allesammans. Som inledning på helgen bjuder jag härmed på andra delen av Carina Middendorfs novell (se gårdagens inlägg för del 1). Fantastiskt kul att få vara värd för andras berättelser, som vanligt! Varsågoda:

Slippa ur fällan, Del 2

Och vinterkläder till ungarna, sen då! Det fanns så många regler att ta hänsyn till att hon blev alldeles svettig där vid sitt ensamma frukostbord, bara hon tänkte på det. Varma och torra, skulle de vara de små liven, trots att det var kallt regn eller snö på stadens lekplatser under större delen av oktober till mars. Dessutom skulle de inte vara för dyra, helst fairtrade och gärna snygga. Och inte från någon av de stora kedjorna, för då hade alla barn likadana och då var det stört omöjligt att få med sig rätt unge hem en halvmörk eftermiddag i en av parkerna. Skrek och viftade vilt, gjorde de ju allihop när man skulle gå hem. Hon hade redan när Carlotta var liten lärt sig att det inte var något man kunde ta hänsyn till, utan med lugn och bestämd röst mala mantrat: ”jag förstår att du hellre vill leka med dina kompisar, men nu är klockan mycket och vi måste hem och laga middag” och med ett stadigt tag i en av de viftande överarmarna bestämt styra ungen till utgången. En särskilt mörk och disig novembereftermiddag hade hon mumlande och bestämt släpat med sig en vilt skrikande flicka i röd vinteroverall med snöflingor från Hennes &Mauritz mot utgången. Medans hon som bäst höll på att mixtra med det barnsäkra låset på grinden med ena handen och höll fast den extremt ilsket sparkande ungen med den andra, kom en rasande pappa i getskägg och keps rusande mot henne och befriade den lilla rödklädda tjejen ur hennes ganska hårda enhandsfattning. ”Är du fan inte klok?!” skrek han upphetsat. ”Vart i helvete tänkte du gå med Emelie?” Och först då såg hon att hennes egen flicka i röd vinteroverall med snöflingor från Hennes &Mauritz fortfarande satt kvar i sandlådan och grävde med ett lugn som närmast såg mediativt ut.

Hon bredde tjockt med extrasaltat smör på sin rostade franskbrödskiva och njöt av att slicka i sig det smälta smöret från fingrarna. Kaffet var hett och starkt. På sin andra helt fiberfria rostade smörgås tog hon ett tumstjockt lager hallonsylt. Det var en frukost som hon inte skulle stå sig särskilt länge på, men det var så extremt mycket godare än de fruktansvärda ekologiska frukostar som Christian brukade tvinga i barnen, och henne också för den delen, innan de gav sig i väg till dagis och jobbet på morgnarna. Maten skulle inte bara vara ekologiskt, tyckte Christian, den skulle dessutom bestå av fullkorn, vara närodlad och naturligtvis hemlagad. Hon själv tyckte mest att brödet smakade bark och var olidligt trött på kål och morrötter fram på vårkanten innan äntligen de svenska primörerna stack upp sina spröda skott. Sedan hon lämnat familjen i det biodynamiska helvetet, levde hon i princip på hämtmat och snabba kolhydrater.Och hon hoppade ideligen över måltider och hade inte ätit ett mellanmål sedan hon åt den sista osockrade yoghurten tillsammans med Ville vid ett kladdigt köksbord för snart fyra veckor sedan.

Hon sminkade sig i det lilla badrummet utan att avbryta proceduren en enda gång. Hon behövde inte hjälpa barn med toalettbesök, tandborstning eller febrilt jaga rätt rena kläder i storlek 116 eller 128. Eyelinern blev precis så där rak och med helt rätt uppåtsväng i slutet av ögonlocket som hon ville ha den. Hon log prövande mot sig själv innan hon lade på det nya läppstiftet och hon tyckte att hon såg utvilad och faktiskt glad ut.

Hennes absolut barnförbjudna nya vita ullkappa lyste upp vintermörkret och den rosa kashmirsjalen kändes varm och lyxig när hon på högklackade, välputsade stövlar rusade ner för trapporna på väg till sin tvåsitsiga bil helt utan bagageutrymme på parkeringen utanför hyreshuset. Hon slängde nonchalant in sin väska på passagerarsätet där det inte fanns någon bäst-i-test-barnstol att ta hänsyn till och startade motorn. Hon satte på radion och kunde nu med intresse ta del av ekots nyhetssändning som klockan halv sju bara hade känts störande. Inom sig var hon jublande glad att hon slapp lyssna på både ”Mamma Mu” och ”Televinken”, Ville och Carlottas favoriter just den här vintern.

När hon parkerat på sin egen parkering, bara ett par meter från ingången till firman, kom hon på att hon skulle ha dagens första möte med en ny kund som hon aldrig träffat förut. Det enda hon visste var att det var en man och att han var intresserad av att investera en avsevärd summa pengar. ”Tur att jag är i god tid”, tänkte hon, ”då hinner jag gå igenom papperna en gång till innan han kommer.” I god tid på jobbet, det är ju ingen konst när man kan gå upp och duscha utan att bli störd, äta frukost utan risk för debatter eller missöden, klä sig och åka direkt till jobbet utan att passera dagis och därmed minimera  risken att bli nedsölad med någon annans frukost, lera från små gummistövlar eller rentutav spyor.  

Hon hann till och med att bättra på läppstiftet och pudra näsan en aning innan den nya kunden, Jacob Eek, fanns för avhämtning i receptionen. Med ett professionellt svalt leende och med de dokument hon förberett i en diskret mapp av brunt skinn under armen kom hon till receptionen. Det stod en lång man med ryggen mot henne och läste i en av firmans informationsbroschyrer som låg på disken. Hon harklade sig och sa med frågade tonfall: ”Jacob Eek?”  Mannen vände sig om, log och sträckte ut handen till en hälsning. Hon blev varm och kall på samma gång och kände hur blodet började pulsera på de mest olämpliga ställen. Framför henne stod den definitivt snyggaste mannen hon någonsin sett. ”Sexiest man alive” hann hennes reptilhjärna sända iväg ut i kroppssystemet innan hon hade sig så pass under kontroll att hon kunde ta hans hand, presentera sig och visa honom vägen till sammanträdesrummet.

Efter två timmars gemensamt arbete, hade hon fått klart för sig att han inte bara såg exeptionellt bra ut. Han var dessutom osedvanligt intelligent, kreativ och charmant på fler sätt än hon kunde räkna. När han tog henne i hand och tackade henne för det  produktiva samarbetet, med den mest sensuella röst hon någonsin hört, var hon beredd att följa honom till världens ände, bara han gav henne minsta lilla vink om att han ville ha sällskap.

”Föresten” sa den välmodulerade rösten, när han egentligen borda ha släppt hennes hand för att vända sig om, gå ut på gatan och försvinna ut ur hennes liv. ”Du kanske har lust att äta middag med mig någon kväll i nästa vecka?”

”Middag?” sa hon så dröjande att han abrupt släppte hennes hand och förstod att han misstagit sig på den laddade stämningen i rummet under föregående två timmarna. Han bad om ursäkt för sin fråga och hastade försenat i väg ut ur byggnaden. Hennes ben skakade, hon var tvungen att sätta sig i en av de representiva Arne-Jacobsen-fåtöljerna avsedda för väntande kunder, innan hon kunde ta sig tillbaka till sitt kontor. Receptionisten kom springande med ett glas vatten och frågade hur hon mådde, eftersom hon plötsligt blivit så blek. Hon darrade på rösten när hon sa: ”Tack, det är okej. Jag klarade mig precis från en mycket hotfull situation...” En dejt! Aldrig! Det vet man ju hur det går: man blir kär, vill vara tillsammans hela tiden, så man flyttar i hop och innan man vet ordet av, så har man fått två ungar som måste ammas, vaccineras på barnavårdcentralen, anmälas till dagis och ha födelsedagskalas och …