Novell nummer 2

Novellrejset fortsätter - i morgon kväll lägger jag ut alla länkar till de utmärkta skribenter som också deltagit. men tills dess får ni på denna blogg nöja er med:

SÅ LÄNGE SOM NÅGON ENDA ÄLSKAR DIG

Någonstans på nätet hade Jimmy läst att namnet Leif och Jimmy var överrepresenterade bland kriminella män i Sverige. Det var ju en intressant upptäckt, att veta att ens namn kanske bidragit till att saker och ting gått snett här i livet. Om man nu valde att tro på sådant. Vilket Jimmy inte gjorde. Inte egentligen. Om han tänkte tillbaka långt nog kunde han steg för steg spåra varenda handling som försatt honom i den knipa han nu befann sig i. Och det var ingen annan än han själv som gjort de valen. Han var inte den som skyllde ifrån sig.

Jimmy stirrade ner på kaffemuggen som såg löjligt liten ut då hans stora händer kupade sig runt den. Händerna, övergick i massiva, ådrade underarmar, upp via tribaltatuerade biceps, till de tunga axlarna och hans snaggade huvud som bekymrat lutade sig fram över bordet. Han satt som en 130 kilo tung spågumma i t-shirt med reklam för proteinpulver och stirrade ner i muggen som om han försökte tyda sin framtid i kaffesump.

Han satt jävligt illa till, det gick inte att förneka. Och den enda chans han hade att lösa den knipan var stängd för honom. Det var länge sedan han kunnat gå igenom en säkerhetskontroll utan att bli stoppad, länge sedan han passerat obemärkt genom tullen. Om han hade haft ett år på sig, så kanske... han kunde låta håret växa ut, sluta lyfta och löpa bort en massa kilon istället, dölja tatueringarna under någon kofta. Men han hade inte ett år på sig. Han hade exakt en vecka.

Även om Jimmy var helt säker på att det var han själv som ställt till allt elände han nu led konsekvenserna av, så var han lika säker på att han inte var en helt igenom dålig människa. Han hade trots allt två av de finaste kvinnorna i världen som älskade honom: hans lillasyster Fia och så mormor, förstås. De var hans värld, och hos dem var han en annan man. En som inte ens svor och som ställde in stolen hela vägen in till bordet och som tackade artigt för maten och som hjälpte till att bära ner lådor från vinden.

Han log då han tänkte på hur ivrig Fia lät då hon pratade om caféet hon skulle öppna tillsammans med sin barndomsvän Marie, så snart de fått ihop ett litet startkapital. Och leendet blev än bredare när han mindes hur mormor öppnat den gröna plåtasken i köket och skjutit den över bordet till Fia. I lådan låg alla mormors recept, fulla av anteckningar i marginalerna, små blyertskråkor som förvandlade mat till magi. Och nu var han tvungen, helt enkelt tvungen att blanda in en av dem i sitt skitleverne.

Det fanns en chans. En chans till 200 000 kronor. Och själv behövde han bara hälften av den summan för att lösa sin skull. Resten skulle gå till Fia. Om han nu bara kunde hitta ett sätt för att slippa blanda in dem, de två. De enda i världen han verkligen älskade. Men så fungerar inte världen för en man som heter Jimmy, som försöker läsa konsekvenserna av sina val i en kaffekopp och som kanske har en vecka kvar att leva.