Har jobbat på min överflödighet

Ja, jag skippade ju att blogga igår på grund av detta - att jag jobbat på min egen överflödighet. Ibland märks det så väldigt tydligt hur präglad jag är av min uppväxt att jag nästan måste stanna och skaka på huvudet åt mig själv. Vad jag gjort? Inget särskilt, jag har bara fortsatt att uppfostra mina söner till att klara sig själva.

Som några av er kanske kommer ihåg blev jag och min syster i princip föräldralösa när jag var tretton och hon var åtta. Mamma dog och vår pappa klarade knappt av att överleva, än mindre ta hand om oss. Om inte jag redan hade kunnat tvätta, städa och laga mat, gå upp på morgonen och få iväg mig och min syster till skolan, gå ut med hunden... jag undrar hur vi hade klarat oss? Jag vill helst inte tänka på det.

I alla fall. Mitt mål har hela tiden varit att uppfostra barn som klarar sig själva. Kompetenta barn. Med lite tur behöver de inte de här kunskaperna förrän de är i 20-årsåldern. Men med tanke på min uppväxt så tar jag inga risker. Så, jag och maken har helt enkelt varit med pojkarna hela helgen och låtit dem hänga på oss. Reparera saker. Laga mat. Plantera frön. Sådant vi brukar göra.

Till exempel lärde jag äldste sonen hur man steker det perfekta ägget, utan att det fastnar det minsta lilla i stekpannan. (Tricket är att stänga av värmen helt i rätt tid och "vagga" ägget på samma sätt som man gör en klassisk omelett.) Och jag har sällan sett honom bli så stolt över någon nytillägnad kunskap. Han var inte lika stolt över att lära sig simma eller åka motorcross, till exempel. Det är något speciellt med de där basala överlevnadskunskaperna, ändå. Som att kunna laga sin egen frukost.

Jag ska erkänna att jag har lite svårt att förstå de föräldrar som helt utesluter sina barn från allt var vardagssysslor heter "För att de har så mycket annat!" Tyvärr är det en ursäkt jag hör ganska ofta. Lilla Kajsa/Viktor kan inte följa med och storhandla, för hon/han har ju så mycket ändå med fotbollen/hockeyskolan/kören/cheerleadingen. Barnet kan inte heller packa sin egen skolväska, hittar inte sina egna gummistövlar och tror att fisken simmar fyrkantig och panerad i orange smulor i havet.

Men huvudsaken är ju en massa aktiviteter, så barnet stimuleras. Eller? Eller också handlar det om att vi vuxna inte vill se möjligheten i ögonen att vi kanske bara inte finns där en dag. En hemsk tanke. Men en viktig än.

Ja, nu har jag väl gjort en stor del människor upprörda, eftersom det är bland det värsta man kan göra, att anmärka på hur någon uppfostrar sina barn. Men jag måste nog tyvärr stå fast vid min åsikt. Jag kan inte annat.