Kvinnofrid

Det är många nu som på bloggar och i andra medier diskuterar begreppet kvinnofrid. Det är inte nytt, precis. I vårt land instiftades lagen av Birger Jarl och bekräftades under Alsnö stadga år 1280. I lagen sades att den som skändade en kvinna skulle få betala med dödsstraff eller med 40 marks böter. Som alla lagar i samma stil medförde den en hel del krångel vad gäller bevisbörda osv - men det som kanske är remarkabelt i sammanhanget är att lagen helt var borta mellan 1864 och 1998.

Jag har funderat över det mycket, och konsekvenserna av det som hände idéhistoriskt under den tid som lagen avskaffades som uråldrig och inaktuell. I den europeiska idéhistorien höll man samtidigt på att befästa synen hos borgarklassen att om en kvinna följde sina lustar och inte höll sig i hemmet - ja, då var det hennes eget fel vad som eventuellt hände henne. I bok efter bok - Therese Raquin, Madame Bovary, Anna Karenina. En lustfylld kvinna är en i värsta fall död och i samtliga fall utstött och förnedrad kvinna.

Och nu hittar vi inte tillbaka. Eller också är vi på väg att hitta tillbaka och är mitt i smeten av det hela.

Jag har konstaterat två saker - jag känner inte längre att vi har kvinnofrid i det här landet, trots återinstiftandet av lagen i fråga. Jag upplever att kvinnor känner sig mera otrygga än någonsin. Det dyker hela tiden upp små obehagliga tankar hos mig som jag inte hade för tio år sedan. Som när jag och vännen T. var på bio sist (Hobbit). När vi kom ut skulle vi gå till varsin parkering, men stod och pratade en stund först. Precis när jag sade hej och gick över gatan åt mitt håll, gick två män in på samma parkering. Och jag hör genast T. ropa: "Du SMS:ar när du kommer hem, va!"

Det hade hon inte gjort annars. Och jag var glad för det. För att det fanns någon som visste var jag var klockan halv tolv en vanlig söndag på en mörk parkering.

Jag är inte van att känna mig fysisk otrygg, och jag är det fortfarande nästan aldrig. Jag jobbar varje dag med nästan uteslutande män - och de flesta av dem är dessutom jättestora jämfört med mig. När blev det obligatoriskt för 20-åringar att växa till 1.90 och ha 45 i skor? Jag litar till hundra procent på dem alla, så gott som. Men jag skulle ändå inte gå själv på fest med dem. Om inte klassens enda tjej skulle gå dit, för då skulle jag känna mig tvungen att gå med för hennes skull.

Det är ju galet.

Och mitt i den smeten av misstro och otrygghet och ilska ska vi också kräva total sexuell ärlighet av varandra? Fråga om och begära samtycke till och svara rakt av? Ja, det är en intressant utveckling med ett bagage som mer påminner om en godsvagn istället för en ryggsäck. Men jag är glad att den diskuteras. Och nu har jag också dragit mitt ambivalenta strå till den stacken.