Borde jag oroa mig?

Efter en hel dags Väldigt Seriöst Vuxenarbete utan någon avvikelse ramlade jag med ett ka-brak rätt ner i tramsträsket efter middagen (väldigt seriösa laxbullar med ostsås) och barnnattningen (väldigt pedagogiskt läsande av Emil i Lönneberga inklusive röster på småländska).

Nu har jag hängt vid datorn i en halvtimme utan att göra något vettigare än att titta på fånga klipp på Youtube och göra allehanda test på facebook så jag fick reda på sådana viktiga saker som till exempel vilken kändis jag är mest lik och hur många gånger jag kan klicka med musen på tio sekunder.

Jag gjorde också ett test för dem som har läst och sett mer än sin beskärda del av fantasy och sci-fi. Ett Fandom-test. Det visade på en del oroande saker:

Nummer 1: Jag kan alldeles för mycket om ungdomslitteratur, men det går i och för sig att rättfärdiga med både mitt före detta yrkesval och mitt nuvarande.

Nummer 2: resultaten i testet, som visas nedan.

Efter ett alldeles för långt test som jag ångrade tre gånger att jag börjat ta som kom jag fram till att jag inte fått en enda karaktär som kan räknas som helt god. De är alla i bästa fall ambivalenta och kan dras åt det ena eller det andra hållet, eller också är de med Dr. Who's ord: "the deadliest, most powerful, most malevolent lifeform evolution has ever produced." 

Ja, men vad trevligt då!

Dessutom har jag lite svårt att förstå att jag inte blev en Sagan om Ringen-Hobbit. Jag menar, jag föredrar definitivt second breakfast framför vackra landskap och bågskytte och "If you want him, come and claim him".

Borde jag oroa mig?

Eller är detta en naturlig evolutionsprocess, förr eller senare börjar man dras åt The dark side.

Kìyevame n, på er då allihopa.