Om något viktigt

Förmiddagen har tillbringats på sjukhus, men jag är lättad att säga att det inte längre är någon omedelbar fara med den yngste sonen. Medicinen tog som den skulle och nu kan vi i relativt lugn vänta på att remitteras vidare för att ta reda på anledningen till varför han blev sjuk.

Alldeles innan jag åkte läste jag ett blogginlägg från en av mina favoriter, Asta.

Ni kan klicka in och läsa där, eller bara fortsätta läsa här nedan. För jag har kopierat inlägget i sin helhet. Det här behöver spridas vidare, och det här behöver vi tänka på medan vi är
a) friska
b) icke i ett valår också

ÖPPET INLÄGG:

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland. 
Jag är stolt över mitt yrke! 

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter. 
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar, 
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien. 
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster. 
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder. 
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör. 
Detta är ett axplock ur min dag. 
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket. 
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt. 
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr. 
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr. 
FÖRE skatt! 
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård. 
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull. 
Springer fortare, reflekterar mindre. 

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden. 
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen. 
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas. 
Därefter har man lönesamtal med sin chef. 
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga. 
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar. 
FÖRE skatt. 
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga. 
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer. 
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef. 

Arbetet i sej är tungt. 
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom. 
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv. 
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten. 
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket. 
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart. 
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?