Honom eller döden

Medan jag har gjort sådana intressanta saker idag som att flytta sten och grus från en del av gården till en annan, så har jag grubblat rätt mycket över det här med förhållanden. Och barn. Och barn och förhållanden. Det rör sig en del på den fronten i bekantskapskretsen (som vanligt) och dessutom har en del intressant TV spätt på det hela.

En före detta skolkompis ska i dagarna få barn med sig själv. Hon avslutade ett förhållande och insåg att hon inte skulle ha tid att vänta på den perfekta partnern, utan åkte till en klinik i Danmark. Som hon skrev:

...först ska man träffa rätt person och sen komma fram till att personen i fråga inte är en idiot (jo, men faktiskt) och sen ska man dessutom vara på ungefär samma plats i livet...


Jag förstod henne. Som kvinna har man inte gräsligt mycket tid på sig när man närmar sig 40. En man kan få friska barn betydligt lättare i femton år till. Det är kortare hållbarhetstid på ägg än på säd (ha, ha...). Jag kan också helt klart se fördelarna med att vara ensamstående förälder av fri vilja och från början än att tvingas bli det mitt i småbarnsåren som så många just nu tyvärr blir.

Sedan hoppade jag raskt i tanken över till en blogg jag läste tidigare idag hos http://frufartfylld.blogspot.se/ .
Hon skrev om en tredje bloggare jag gillar att läsa (nu blev det mycket internsnack) - som har svårt att hitta en man som ser bortom hennes fem barn och en hund och ser henne som kvinna. Jag förstår både henne och jag förstår den tänkte nye mannen som måste leva med det faktum att han kommer att komma i sjätte eller sjunde hand. Har man barn så har man. För de allra flesta finns det inget snack om att en ny kärlek måste finna sig i lite konkurrens.

När jag nu ägnat en massa tid åt att förstå en massa människor så ramlade ytterligare ett perspektiv in i skallen på mig.

För ett par dagar sedan såg jag "Här är ditt kylskåp" med Kjerstin Dellert. Jag blev påmind om den skandal som det blev i mitten av 60-talet (tror jag) då Kjerstin lämnade man och son för att få vara med sin nye kärlek, en sjutton år yngre dansare. Det var ingen liten skandal då, men som den snart 90-åriga Kerstin sade i programmet "Det var honom eller döden".

"Det var honom eller döden".

Oj.

Jag vet inte riktigt vad som skulle krävas för att jag skulle kunna reagera så. Jag tycker jag är bra gift med rätt man, men jag kan aldrig komma ihåg sådana dramatiska takter då vi blev förälskade (för tusen år sedan). Möjligen att jag tänkte "Antingen honom eller också kan jag vara helt utan pojkvän". Men döden? Nej. Ska man känna så? Samma sak hörde jag i samma program från Yvonne Lombard om hennes möte med Lennart Hellsing "Det här, det blir döden för någon av oss."

Kanske är den sortens dramatik reserverad för stora teater/operadivor födda på 20-talet.

Vad tror ni, människor som läser den här bloggen? Finns det en person någonstans på jorden som skulle kunna får er att titta på er nuvarande partner/barn och säga: "Nu går jag!"

Och skulle ni verkligen vilja träffa honom eller henne?

Tveksamt. Eller?