Ironin är död

Någonstans i mitten på 90-talet bestämde sig stora delar av västvärlden för att bli ironisk. Det skedde någonstans samtidigt som vi bar fleecetröjor med inkamönster, killar hade page och tjejer hade någon sorts bågformad lugg rakt uppstående från pannan och jeans med hög midja. Vi borde ha fattat att vi inte hade full koll. Jag skyller på Killinggänget. De var bara för kul. Och helt plötsligt ville alla vara sådär bitande som Henrik Schyffert och asgarvsroliga som Robert Gustavsson.

Det har hållit i sig, det där. Den ironiska tonen, trots att de som var "Tha latest shit" då är 40-50 nu och nu egentligen borde släppa taget om den där icke särskilt gyllene åldern som var 1990-talet.

Men fortfarande så hamnar man rätt ofta i sällskap där tonen är genomgående raljerande och alla uttalanden är ironiskt knivvassa. Jag kan tycka det är rätt kul ett tag. Slagfärdighet och knivskarp "wit" ha-haa! Men efter en ganska kort stund så blir det gärna rätt krystat. Det kräver enorm intelligens och självinsikt för att hålla igång ett sådant samtal en längre tid utan att man bara framstår som dum och okänslig. Jag klarar då inte av det.

Felet ligger lite i själva begreppet:

Ironi (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Publiken, åtminstone en del av den, förutsätts även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Den kan användas för att undvika öppen konflikt, för att locka till skratt och för att antyda sidor av en företeelse, en person, en tanke etc som man anser svåra eller olämpliga att utpeka öppet. 

 Att vara ironisk är alltså att förställa sig, att göra sig till. Ofta för att något är för svårt för att prata om rakt av. Jag vet inte om det är det som behövs längre? Vi kanske behöver prata mer på riktigt istället. Våga vara allvarliga om saker. Skratta, ja. Mycket och ofta. Men kanske inte åt allt.

Jag tycker det är skönt att de närmaste generationerna tycker att det är okej att ta saker på allvar. Att vara riktigt intresserad av något, vilja bli något stort, våga brinna för något. Visst, jag är påverkad av mina formativa år och kan inte låta bli att känna sarkasmerna hopa sig på tungan när det står en 18-åring i Idol och vill bli bäst i världen. På allt. Inom två år.

Men det är lite fint också. Lite friskt.

Ironin känns lite stel och unken. Inte ens Solsidan får en säsong tre. Och det är nog tur.