Måla hela världen, lilla mamma

Ni vet vad jag brukar säga - om man nu har haft turen och energin att skaffa sig en bostad som man äger - varför göra den likadan som alla andras? Då har man väl ett perfekt läge att skapa sig något man verkligen gillar.

Vi har inte gillat våra vita väggar i vardagsrummet en tid. Mycket därför att med två barn och två katter som är ÖVERALLT så var de vita väggarna fulla med fläckar av saft, tassar som gått i jord, blod alternativt ketchup, något streck som misstänkt påminde om krita mm, mm. Det var väl en korkad färg att ha från första början. Ljust och fräscht. Väldigt 2002.

Ja, efter familjeråd så bestämde vi oss för mera färg. Den ende som hade en riktigt stark åsikt i den frågan var yngste sonen, som älskar alla visuella intryck, ju starkare desto bättre.

Och när man låter en sexåring välja... då blir väggarna...

80-tals turkos.

Jag tycker kameran gjorde färgen lite mycket åt det blå hållet, men färgen är verkligen lika turkos som alla de där kläderna vi hade cirka 1985.

"Den är helt underbar!" sa lille sonen lyriskt.

Själv är jag mitt emellan att älska färgen och kippa efter andan vid tanken på ett helt rum i kulören Aqua.

Äh, det är inte svårare än att måla om det en gång till om det behövs. Leve färgen.