Det här med avundsjuka

Helst vill vi inte höra om jobbet bakom framgången, har ni tänkt på det? Helst av allt vill vi få reda på någon hemlig lösning, någon magisk trollformel som fixar allt. Vad jag pratar om? Jo, avundsjuka.  Jag har funderat på det i dag, medan jag gått omkring och försökt städa huset (kändes som om det var spackelskrapa och storskyffel som gällde idag) och klippa gräset och tvätta tvätten och allt det där jag inte hunnit göra på en vecka.

Speciellt har det gällt två saker. Den ena saken är egentligen en person, en vän till mig som gått ner 30 kilo i vikt sedan förra hösten. Nu dyker det upp folk till höger och vänster som vill låta sig inspireras av henne, som vill få höra hemligheten. Det finns förstås inget hemligt med det hela. Min vän har ätit nyttigt och tränat fyra, fem dagar i veckan. Och det har varit jobbigt och slitigt och ganska trist allt emellanåt. Men hon kände att det var något hon måste göra för sig själv för att orka med sina barn. Så nä, ingen mirakeldiet, inget pulver, ingen ny träningsform.

Fast det är inte så stor idé att hon förklarar det. Folk tror i alla fall inte på henne, innerst inne. De vill hellre höra att hon ätit någon amerikansk superdiet som bara består av grädde och smör men man går ner i vikt i alla fall.

På samma sätt är det lite med bokcaféet just nu också. Eller alltid. Vi fortsätter att växa. Första öppetkvällen ökade vi på antalet besökare med 30-40% mot första öppetkvällen förra året, och nu efter andra kvällen kan vi bara med häpnad konstatera en 100% ökning mot samma dag föregående år. Så det är klart att folk undrar.

En annan förening som också hållit sommarcafé på onsdagar en mil bort bruka muttra, till exempel. De tycker att vi har snott deras dag. För när vi öppnade 2008 så visste vi inte att de också gillade onsdagar. Och inte hörde de av sig då heller. Nej, det var först ett par år senare, när framgångarna kom som avundsjukan gjorde sig gällande.

Men det beror ju inte på dagen.

Det har aldrig berott på dagen.

Det beror ju på att vi har funktionärer som bidrar så otroligt generöst med sin tid och sin kunskap, för att vi ska kunna göra något så bra det bara går. Igår kväll efter serveringen satt vi och grubblade i en halvtimme på hur vi ska göra det lättare för gästerna att äta räksmörgåsarna eftersom de tékakor vi har nu är för "puffiga". Och sedan pratade vi lika länge till om hur vi ska åstadkomma fler sittplatser. Det tar en otrolig massa tid.

Den nya trädgårdsserveringen till exempel har kostat över 200 ideella timmar förutom kronor och ören, och den är inte ens klar än.

Men folk vill inte höra om jobbet. De vill gärna tro att det bara beror på onsdagen.

Den magiska dagen.