Folkfest eller folksjukdom?

Ja, hur är det där egentligen? Det där med körsång och allsång? Jag har en vän som tycker att det är riktig fest när man får sjunga tillsammans i grupp, och en som tycker det är en folksjukdom som borde vaccineras bort.

Igår var jag på ett sådant där evenemang som jag förmodligen inte hade åkt på om jag inte blivit utsänd av tidning för att göra reportage. Jag var på allsång. I år igen. Förra året var det Sten och Stanley med vänner och i år var det Pandora med vänner som bjöd på 34:an, Rosa på bal, En kväll i juni och sådana trallvänligheter. Platsen är vacker, i en liten småstad där det kanske inte händer så skitmycket, så evenemanget var fullsatt. Och serveringen hade fullständiga rättigheter och det var gratis inträde = mkt folk.

Innan start. Schysst utsikt.


Efter en stund började jag inse att jag nog överdoserat på offentligt sjungande. Lite konstigt. Jag sjöng själv i kör som yngre och jag brukar tycka om att lyssna på vackra röster. Men i det sista har jag varit märkligt oberörd. Vi hade ju en helt fantastisk kör på bokcaféet i onsdags, och jag gick inte ens ut för att lyssna på deras version av En vänlig grönska, som annars är en av mina sommarfavoriter som den kören gör mycket bra.

Här, sjung i den här!


Det jag roande mig mest med under kvällen var att konstatera att den manlige allsångsledaren (Chris Lindh som sjöng i Barbados förut) har exakt samma kroppsspråk som John Cleese. Tror ni mig inte? Kolla här då:

Lägg till bildtext

"Don't mention the war!"



Det kanske är något han borde utöka sin repertoar med. Jag menar, karln måste ju ha humor. Han släppte ju en skiva i Japan under namnet Bobby Summer...

Tills vidare ska jag begränsa allt musikintag tills jag börjar lyssna på allvar igen. Inte bara låta musiken skvala igenom.