Charm-karma?

Idag kom skolkorten. Pojkarna gillade förstås att se sig själva på bild, det gör de alltid. Medan de beundrade sig själva så studerade jag gruppfotot (eftersom de går i så liten skola är alla eleverna med på samma kort) och jag konstaterade att nu börjar de bli så stora att man kan börja urskilja hur de kommer att se ut som vuxna. I förskolan är de flesta barn så runda och odefinierade att de mest bara är...  gulliga barn.

Men nu börjar man kunna ana, och tydligare se kombinationen av föräldrarnas utseenden också. Jag vet att man förmodligen inte borde säga så om barn, men visst kan man så tidigt som på lågstadiet se vilka barn som kommer att passa in i den gängse mallen för skönhet och vilka som kanske kommer att få lite mer uppförsbacke. Jag konstaterade till exempel att en av tjejerna kommer att bli så bländande vacker att vi eventuellt kommer att se henne på ett och annat tidningsomslag så småningom. Blicken dras till henne vart man än tittar på fotot. Och genast kände jag en tack-och-lov-känsla baserad på att jag vet att hennes föräldrar kommer att vaka över henne. Det är trots allt bara sju år kvar innan det är dags att skaffa sig en agentur i så fall (brrrr....).

Av min äldste sons skolkort kunde jag konstatera att ett släktfenomen förmodligen kommer att slå till där... lite då och då i vår släkt dyker det upp en person som får det onödigt lätt att komma överens med det motsatta könet. Om man säger så. Min morfar var en sådan, har jag hört. Ett par av mina kusiner.Och jag själv i viss mån. Det är inte så att vi nödvändigtvis drar nytta av det (tvärtom, skulle jag påstå, vi har alla stadgat oss i tidig ålder). Men vi har alla fått mer uppmärksamhet än våra ganska normala utseenden befogat.

Jag tror son nummer ett kommer att bli en sådan. Det är något med det där leendet som börjar visa sig på alla kort.

Det där är ett "How you doin' "-leende. Bevare mig. Och min man skyller ifrån sig och menar att eftersom han påstår sig ha exakt noll koll på det här med att flirta och charma folk (sant, det var jag som fick styra upp den saken) så är det jag som får ta hand om eventuell skada orsakat av detta genetiska arv.

Jag antar att det är karma. Och jag har en liten isande känsla i magen över vad som kan komma.

Hur tidigt kan man börja prata preventivmedel med sina söner? Egentligen?