söndag 24 november 2013

De blivande nyromantikerna

Här i "Bloggdala" finns en bokcirkel, vars recensioner jag följer varje gång en ny bok är utläst. Just den här omgången hade de tagit sig igenom Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Den handlar om en sjuttonårig tjej med obotlig lungcancer och hennes vänskaper och tankar. Åsikterna om boken var blandade, men alla recensenterna var (tror jag) eniga om att det naturligtvis är tragiskt när en ung människa dör i en svår sjukdom och ett viktigt ämne att skriva om.

Jag kom, medan jag läste, på en till sak som är ganska tragisk den med. Unga människor som inte riktigt vågar leva. De senaste månaderna har jag stött på en förvånansvärd mängd av dem, eftersom jag nu jobbar med 20-åringar. Det förvånade mig lite. Mycket. Att så många av dem bara tycks tassa runt i utkanten av sina egna liv utan att ta för sig med den självklarhet som jag tycker mig minnas att de flesta hade den gång för länge sedan när jag var i samma ålder (runt 1827...). Ni vet, då man trodde att man var odödlig, trots att alla bevis pekade på motsatsen.

Jo, de gör samma saker som 20-åringar alltid gjort: reser, diskuterar, slösar bort pengar, blir kära, festar och så vidare... men det känns inte som om det gör det med någon jätteglädje eller engagemang. Snarare med en lätt ironisk livsleda som verkar lite märklig med tanke på att de knappt har haft något liv. Visst, många kanske vill anföra att de genom att vara informationsålderns barn har sett så mycket elände att detta påverkat dem negativt. Tja, kanske det.

För någon vecka sedan kände jag mig rent av provocerad av inställningen. Jag är ju präglad av det faktum och den otroliga medvetenhet av att tiden kan ta slut när som helst som man får när ens ursprungliga familj inte finns längre. När min lillasyster dog vid 29 så blev jag ännu säkrare på att jag ville leva helt och hållet på mitt sätt och få ut mesta möjliga av livet. Jag var inte på något sätt lat i mitt liv innan, men det släppte en del av de återstående spärrarna då. Så nej, jag kunde inte förstå den inställningen.

Sedan tänkte jag efter och gjorde en liten stillsam omvärldsanalys.

Vet ni, jag tror vi kanhända har en generation nyromatiker på gång. Ett nytt gäng Oscar Wildes, Lord Byrons, Mary Shelleys och Dante Rosetti Alighieri. Lika försiktiga och ironiska i starten och sedan (med största säkerhet) ka-blam! och känslokaos extraordinaire.

Naturligtvis är det ingen idé att diskutera detta med dem. De är ju fast beslutna att de inte kommer att leva till 30 eller någonsin hitta någon att älska på allvar (man kan ju nöja sig med att bara vara med en kompis tills vidare...).

Men det kommer att bli roligt att iaktta resultaten så småningom.

2 kommentarer:

  1. Ja spännande......Intressanta iakttagelser. Nog kände jag mig högst odödlig i den åldern och kastade mig in i yrket utan eftertanke, Självbervarelsedrift hade varit bra i o för sig.

    SvaraRadera
  2. Intressant, och jag hoppas verkligen du har rätt! Min femtonåring oroar sig för att han inte ska få jobb och min trettonåring undrar hur hon ska få sina pengar att räcka till och gör redan budget för hur det ska bli när hon flyttar hemifrån. Jag hade inte den minsta tanke på jobb och pengar när jag var i den åldern, och då började jag faktiskt "försörja" (med studiebidrag och sommarjobb och ganska stort stöd hemifrån) mig själv när jag var 16 år... Jag vill att de ska vara sorglösa och ta dagen som den kommer...

    SvaraRadera