När vi besökte tekniska museet i förra veckan så upptäckte äldste sonen kubens existens och ville genast köpa en. Det fick han. Och en dag senare gick barnens farmor upp på vinden och hittade min mans gamla kubsamling, så nu har vi tre vanliga och ett antal utav de där raka varianterna med trekantiga bitar.
Nu har rubiks lilla uppfinning gjort det ännu klarare för oss i familjen att vi reagerar på olika sätt. Två av oss (äldste sonen och min man) satte sig ner och försökte räkna ut det hela. När de misslyckades, gick de ut på nätet och hittade metoden för att lösa kubar, och lärde sig sedan den. De övriga två, jag och min yngste son, tycker att kuber är ett obegripligt nonsens och det bästa sättet att lösa dem är att tänka utanför lådan så att säga. Genom att ta bort alla bitarna och plocka ihop dem igen.
Hur ser ni på saken? Fusk eller kreativ lösning? Ibland är gränsen lite suddig.
*skrattar* Vad kul! Men visst funkar vi så olika. Jag hade en kub (flera stycken) men jag tillhörde en tredje kategori - den som inte tar till kreativitet eller logiska uppsökningslösningar - utan den som stångar pannan blodig i försöka att få det att funka utan fusk. Det gick aldrig.
SvaraRaderaKram