Lussa järnet

Hur känner ni inför det här med Lucia? Hur var era barndoms luciafiranden, till exempel? Det första luciatåg jag kan minnas att jag deltog i var det som arrangerades på lekis (innan det hette förskola) och innehöll papparkaksgubbar (utan att någon drog rasistiska paralleller). Så här såg det ut.

En symfoni i sjuttiotalsbrunt, i en skola som sedan inte renoverades förrän sent 80-tal. Jag är den pyttelilla lucian till vänster i vita strumpor och jag tror jag står mellan två tjejer som hette Agneta och Jenny.

Till en början tror jag att jag åkte dit på lussandet just på grund av att kronan jämnade ut längdskillnaden en aning. Jag har alltid varit en kortis. Men sedan, i en oväntad tvist, just när jag trodde att dagarna längst fram i luciatåget var över, så hände något annat.

Jag sjöng i olika körer under flera år, och just under luciadagen var jag ständigt upptagen av att tröska runt i stadens kyrkor och företag på firanden. Och ett sätt att säkra sig om att den valda lucian (kom ihåg, detta var tidigt 90-tal innan Idol) såg lång och snygg ut och få det hela att låta rätt, var att ställa två korta brunetter med hyfsat tonsäkra sopraner på varsin sida om henne.

Så där fick jag stå igen. Och det syntes ju litegrann om man försökte fuska bort sången eller smita undan.

På grund av detta var jag sååååå över lucia i en hel massa år. Riktigt länge, faktiskt.

Och sedan slog hormonerna till. Jag satt, höggravid med äldste sonen, på en gymnasieskola där de hade ett fantastiskt estetiskt program och blev gris-äckligt sentimental för att de sjöng så himla vackert (sa jag att jag var mkt gravid?). Det har till viss del hållit i sig, måste jag skam till sägandes erkänna. Jag blir lite grinfärdig av att se luciasång.

Men det gäller inte alltid. Inte på luciaövningar, till exempel. Ikväll ska vi iväg och öva med pojkarna. Då tänker jag sitta i hallen och läsa en bok. Och spara på tårkanalerna tills de behövs bättre.