Lönsamma elever

Just det här inlägget har jag grubblat på i ett par dagar, av den anledningen att jag verkligen vill vara tydlig med det jag skriver. Den senaste veckan har en friskolechef med åsikter som förmodligen är mer utbredda än vi vill tro, visat hur systematiskt så kallade "ruttna äpplen" väljs bort vid intagningen till gymnasiet. Med ruttna äpplen menas då elever med för låga betyg, med en diagnos av något slag eller med ett bråkigt förflutet. De räknades i hans värld som olönsamma.

Även om det är svårt, så tycker jag vi ett ögonblick frångår det faktum att det är gräsligt att en man av den kalibern ska få bestämma över något viktigare än ett... lotteristånd på en julmarknad, och istället tittar på det här med lönsamhet. Jag gissar att lönsamhet i den här meningen betyder en ung människa som går vidare till att bli en produktiv del av samhället, gärna en som betalar stora mängder i skatt, kanske startar ett företag eller får en idé som ger andra människor sysselsättning. Eller någon som bidrar till samhällsutvecklingen genom en kulturgärning eller ett forskningsarbete. Och, enligt samma teori, kan dessa inte komma från personer med låga betyg, en bokstavsdiagnos eller någon som är uppväxt i fel område.

Eller kan de de?

Sällan eller aldrig har någon missförstått något så grundligt som denna skolledare. Tittat vi bakåt i historien så är det nämligen tvärtom. Det är oerhört svårt att hitta en så kallad stor, historisk person som man INTE med lätthet skulle kunna hänga på allehanda diagnoser. Vill ni ha några exempel? Många forskare anser till exempel att August Strindberg förmodligen hade någon form av adhd. Han hade mycket svårt att mäta och anpassa sina reaktioner till andra människor. Det berättas att han som yngre, i konstnärskolonin i Grez, ständigt pratade, pratade och pratade sönder alla de övriga, och att de hade Carl Larsson som hans ständige vaktare, som när det blev för mycket sade till honom "August! Nu får du gå iväg en stund!" (Carl Larsson, förresten, där har ni en kille till med fel adress och taskiga grundskolebetyg). Om inte en ung förläggare vid namn Nordstedt sett bakom Strindbergs alla tics och gapigheter och verkligen trott på honom, blivit hans "edsvurne man" - då hade stora delar av svensk kultur- och litteraturhistoria sett annorlunda ut.

William Churchill påstås ha haft någon sorts empatistörning av det allvarligare stadiet, annars skulle han aldrig ha kunnat ta de beslut som var nödvändiga för att vinna andra världskriget. Det hade påverkat en person med mer normativa känslor för mycket. Moa Martinsson hade flyttat så ofta att hon inte hade ett enda betyg som var bra och bråkade ständigt i skolan, tills dess att hon träffade en lärare som såg intelligensen bakom bråket. Franz Kafka, svårt bipolär, samma sak med Sylvia Plath, förmodligen Tora Dahl också. Fröding... ja, vi vet ju hur det gick med honom. Samma sak med en av världens främste matamatiker, John Nash. Svårt schizofren.

Vad sägs om ett nutida, svenskt exempel då, som inte heller skulle få komma in på friskolan. Petter. Artist, producent, författare och restaurangägare - som också är dyslektiker och gick ut högstadiet med dåvarande 2,3 i betyg. Efter råd från sin mamma lyckades han kvotera in sig på gymnasiets humanistiska linje. Olönsam för Sverige? Knappast.

Eller den här killen, då? Som slöade sig genom större delen av grundskolan?

Just det, det är Bill Gates. Han såg ingen anledning att anstränga sig i skolan alls, förrän hans föräldrar fick in honom på en privatskola i 9:an. Tur att det inte var i Sverige, för då hade han ju nekats inträde. Och det hade varit Jobs och Wozniak för hela slanten. Ja, fast vänta nu - Steve Jobs avskydde skolan och ville inte göra något alls förrän han i fjärde klass träffade en lärare som helt enkelt mutade honom till att göra saker. Hon gav honom av sina egna pengar och godis mot att han skulle göra uppgifter. Så, ingen Jobs heller då... (sådana där borde ju gå i obs-klass så de inte stör de duktiga eleverna...)

Har jag varit supertydlig nu? Bra. För jag har nämligen högvis av dessa elever i mina folkhögskoleklasser just nu. Jag har förmodligen en blivande Strindberg, en Jobs och en Moa Martinsson framför mig på daglig basis. Och jag vet att det räcker med att jag eller någon annan lärare når hela vägen fram med något vi säger till en endaste elev för att vi ska ha skapat ett ekonomiskt mervärde för Sverige som är enormt. Som uppväger våra mediokra lärarlöner exponentiellt. Jag tror jag till och med ska anstränga mig för att nå fram till två eller tre på allvar, så jag reparerar den skada som vissa friskolechefer ställt till med.