Dags att mata krokodilen

Om man kunde se en bild av mitt överjag just nu så skulle hon förmodligen se ut som en 80-kilos finsk armbryterska på steroider. Hon klubbar ner de flesta impulser just nu med mycket lite möda och motstånd. Idag ville jag inte alls göra något vettigt, till exempel. Jag vaknade med en nackvärk från avgrunden och ont i bihålorna, och om jag fått precis som jag velat så hade jag spenderat dagen på soffan och tittat på nio säsonger av Supernatural i sträck (Ja, jag har just upptäckt serien. Ja, jag tycker den är bra.)

Istället har jag fixat maskeradkläder åt barnen, skjutsat till kalas, storhandlat, hämtat från kalas, lagat lunch, stått i lotteristånd och snurrat chokladhjul för att samla in pengar till poliovaccin, tvättat, paketerat och postat böcker, skrivit fakturor, bjudit in extended family till farsdagslunch, bakat bullar och bakat bröd och hjälpt barnen göra Minecraftsvärd i kartong (fast de har riktiga av den där neoprenvarianten...) och slagit in farsdagspresenter.

Så ja, jag har uppfört mig som en Extremt Vuxen och Ansvarsfull Person (EVAP).

Men är det så bra, det egentligen?

Jag får nämligen känslan av att min reptilhjärna förmodligen kommer att få nog och utveckla egna superkrafter alternativt mutera till något liknande zombiealligatorn i Resident Evil (se nedan).

Vad som kommer hända då är väl oklart, men rent allegoriskt kan man väl säga att jag är lite rädd för att zombiealligatorn då fattar ett fast tag runt den finska armbryterskans bastanta midja och släpar in henne i de mörka tunnlarna, never to be seen again... och det är nog inte bra. För någon.

Bäst att mata reptilen med lite skräp-TV eller något så den lugnar ner sig.