Ingen jävla semester

Jag har alldeles nyss tittat klart på dokumentären om Petter - Ingen jävla semester. Den spelades in av Acne film under förra hösten, under tiden före och under jubileumsspelningen på Berwaldhallen med Sveriges Radios symfoniorkester. Länken till svtplay har ni här: http://www.svtplay.se/video/1680479/petter-ingen-javla-semester

Se den - som dokumentär välgjord och snygg, och ljudet är bra så man verkligen kan njuta av vad en symfoniorkester kan göra med hiphop. Sedan är det ju fler än jag, den erkänt uttalade röstfetischisten, som gillar Petter. Den här dokumentären har knappast saknat tittare.

Jag fastnade för två saker (förutom det redan nämnda). Dels tittade jag med stort nöje på de scener som visade dirigenten som satte ihop orkesterarrangemangen - Hans Ek. Där kunde man verkligen se en människa som gjorde musik med hela kroppen, som markerade ett glissando med handen, och stråkknäpp med ögonbrynet och ett pukslag med armbågen. En sådan som inte hör musik utan känner den.

Sedan lyssnade jag väldigt mycket på de bitar av dokumentären där Petter försöker besvara varför och hur han kan genomföra alla projekt han tar sig an. Jag jämför mig inte med supermediale artisten, producenten, föreläsaren, restaurangägaren och författaren Petter. Det finns nivåer och det finns omständigheter. Men på grund av min egen situation som filmlärare, förläggare, författare och med bondgård, familj och bokcafé att hålla reda på så känner jag på sätt och vis en släktskap. Jag tror aldrig att jag har haft mindre än tre jobb - undantaget är då barnen var mycket små då jag downsizade med beslutsamhet och envishet.

Ett par gånger pratar Petter om hur hans adhd påverkar hur han tacklar livet. Jag har aldrig ens övervägt att det skulle ligga en diagnos bakom mitt beteende och jag tror inte heller att det gör det. Däremot tror jag att en del människor helt enkelt är funtade så att de inte kan låta bli att packa livet fullt. Jag brukar ju skylla på en medvetenhet om att ens liv är begränsat, som kommer sig av att min lillasyster dog när hon var 29 och mamma då hon var 43. För ungt. För tidigt.

Men jag vet inte om det är det som är orsaken heller.

Jag vet bara att jag ibland brukar känna att det vore skönt att ha ett "vanligt" jobb. Om det nu finns ett sådant. Att packa något i en kartong och lägga det på en lastpall eller så. Något jobb man inte tar med sig hem på kvällen. Ett där man inte ibland vaknar mitt i natten för att man funderar på något svårt problem. Jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om jag stannat på grillbaren där jag jobbade som 16-åring. Ingen högskola, inget universitet, inga böcker, inga andra jobb. Skulle jag ha klarat det? Skulle jag ha varit lycklig?

Nej, jag hade inte klarat det. Jag känner mig. Risken är överhängande att jag på tio år skulle ha köpt ut den gamle ägaren, bytt koncept och öppnat filialer i grannstaden, vare sig det var smart eller inte. Och nu då, när jag ska sätta mig och jobba en timme till innan det är dags att rasa i säng för att gå upp skittidigt i morgon och börja om, är jag lycklig då?

Ja.