Och sedan inte orkade leva mer.
Robin Williams var kanske det ultimata exemplet på en sådan man, och jag är på sätt och vis häpen över att han "klarade" så längre som till 63 år. Vilken styrka det måste ha krävts. Och alla som någonsin sett en film med den mannen kan inte ha undgått att ha sett det där sköra, bräckliga och samtidigt urkraftiga som alltid finns där hos dem vi kallar för kreativa genier.
Frågan är lika uråldrig som konsten själv - kan man skapa stor komedi utan det svartaste av inre? Kan man älska passionerat utan att lida samtidigt? Kan man gråta uppriktigt utan att fortfarande ha förmågan att känna glädje?
Den här dualismen är kreativitetens största gissel och ljuvligaste tillgång samtidigt. Och den skrämmer mig alltid. För chansen finns, att de människor som skänker oss den största glädjen också är dem som kan orsaka den största sorgen. De som lever lite mer än alla andra.
La commedia é finita.
Ja, visst är det så! I hans skådespeleri fanns alltid ett stråk av ett sorgligt inre, det var det som gjorde även de mest absurda galenskaperna trovärdiga och med en grund i ett allvar. Så tragiskt och sorgligt att mänskligheten kommit så långt, men fortfarande inte kan hjälpa dem som behöver psykiskt stöd...
SvaraRaderaJa. Fast samtidigt så vet jag inte om det går att hjälpa eller bota vissa saker - eller om det ens är önskvärt? Det här skrämmer mig som sagt ofta, men rätt många konstnärer är öppna med att de accepterar mörkret villigt för att få uppleva höjderna. För dem är "nomalmående" kreativ död. Och vad säger man då? :-(
RaderaDet här är svårt. För gränsen är tunn. Föreställer jag mig. Det är väldigt svårt.
SvaraRadera