40 innan 40

Jag funderar på att göra en 40 innan 40, faktiskt. Min vän T. gjorde ju en sådan utmaning mellan nyår och nu i lördags, att träna 40 timmar innan sin födelsedag. Jag har inte riktigt samma tid (ha!) att lägga ner över en timme per dag på träning, utan får prioritera lite annorlunda. Men jag gillar ändå idén!

Så, jag överväger att från och med 1 mars köra utmaningen 40 mil innan 40. Löpning eller cykel. Det borde vara fullt genomförbart. Cykeln är ju jäkligt tacksam när det gäller att samla mil, dessutom... så börjar det bli ont om tid så blir det mer cykel och mindre löpning.

Dessutom tror jag att jag behöver bättre på kroppskemin lite. Jag vill inte bli för personlig, men jag håller precis på att prova ut ett nytt preventivmedel som innehåller en låg hormondos. Eftersom jag är väldigt lättpåverkad av...ja, allt, så har det under de sista två dagarna lett till följande:

1) Jag har växt ur alla mina bh:ar. Men då slipper jag väl få den sortens 40-årskris då man överväger att köpa nya bröst i alla fall.
2) Jag är nära att börja grina åt sentimentala saker. Hela tiden.

Där har vi en sann genusorättvisa. Det är bara att hoppas på att det stabiliserar sig. Idag har jag pinsamt nog nästan grinat två gånger. Första gången var när jag stod på en lektion i retorik och tal, och läste igenom Prins Daniels bröllopstal. Och jag har verkligen alltid avskytt det talet som överdrivet och smetigt.

Gång nummer två var när Yngre Kollegan berättade om en dokumentärfilm som snart ska ha premiär, där filmaren följt par där barnet dött i magen och kvinnan varit tvungen att föda fram det. När han berättade om namngivningscermonin paret haft så var jag två hjärtslag från att göra en sådan där fulsnyftning bara vid tanken på hur det skulle kännas. Klarade mig, dock.

Nä, mer testosteron och serotonin åt folket. Eller mig. Snabbt.