Om porträtt som aldrig blev målade

Helgen började lite vingligt igår. Yngste sonen hade ett sjukdomsskov och när ens barn har ont och är dålig så vill man inte göra annat än att slita sitt hår och yla mot himlen. Som alla föräldrar vet är inte det ett alternativ. Istället lugnar man och kollar tempen och känner på leder och antecknar och ligger i soffan och tittar på Disney Channel och efter ett tag så är barnet återställt och hoppar i soffan och själv sover man som ett skrutt eftersom man helt i onödan går upp och kollar barnet stup i kvarten och till sist vaknar tröttare än då man lade sig.

Halv sju i morse gav jag upp och klev ur sängen. Sedan drog dagen igång som vanligt med att lära äldste sonen rita en kanin med rätt proportioner, se till att den yngste drack mycket vätska, storhandla och så efter lunch åka och göra ett reportage från en vernissage.

Konstnären var Elisabeth Ohlson Wallin, som tidigare har gjort utställningen Ecce Homo, och som har en soft spot för alla dem som osynliggjorts under historien. Hennes nuvarande utställning heter "Porträtten som aldrig blev målade" och handlar om hur det saknas representationer av funktionshindrade människor inom porträttkonstens historia. Om de någon gång förekommer så hade de en komisk eller varnande effekt i en tavla föreställande till exempel en folkmassa, men dessa människor har aldrig porträtterats på ett positivt sätt.
Så nu har Wallin satt in funktionshindrade från gruppen JAG i historiska kläder och miljöer.

Det var förstås nu som dagens första ansats till ett vettig perspektiv infann sig. Alla modellerna och deras stödpersoner fanns på plats tillsammans med en hel massa andra från lokala föreningar för funktionshindrade. När jag tittade mig om i rummet och funderade på all den ängslan och hopplöshet som måste ha funnits hos alla dessa föräldrar medan de nu vuxna vårdtagarna var barn - ja, min egen oro framstod som lite överdriven. Jag kommer förmodligen ändå att känna samma sak nästa gång något händer mina barn, men just för tillfället känner jag mig rätt okej.

Och sonen, då? Jotack, han är ute med de andra i familjen och bygger världens största snögubbe med världens minsta morot som näsa.