Matching hypothesis och kindpussar

Det här är delvis en fortsättning på ett inlägg jag skrev i december som blev läst av väldigt många: För snygg för att fortplanta sig och kommer sig dels av att jag hamnade på en av mina favoritsidor academia.edu, där världens forskare delar artiklar och uppsatser med varandra, och dels av att jag på eftermiddagen satt på ett möte där två av personerna besitter en sådan där självkänsla som man inte tror existerar på riktigt. Jag blev alldeles matt. Dessutom var de sådana där kindpussande människor - mer om det senare.

I inlägget från i december träffade jag ju en person som är väldigt snygg men som inte fått något ragg alls och jag stipulerade och bevisade med den forskning jag kunde hitta ;-) att hen helt enkelt var för snygg för att fortplanta sig. Nu idag har jag studerat vidare i socialpyskologiska forskningsartiklar och hittat ytterligare belägg för att vi även om vi i tester alltid markerar en viss typ som extremt attraktiv så är det aldrig dem vi söker upp i verkligheten. Vi gör istället redan från början en urvalsprocess som styr in oss på en realistisk partner - en som vi anser passa oss inte bara utseendemässigt utan också statusmässigt och popularitetsmässigt. I själva verket kommer utseendet som trea i processen. Det är inte oviktigt, men inte det som är utslagsgivande. Istället väljer vi en partner som är så snygg som det är möjligt för oss att "få ikull" baserat på hur vi uppfattar oss själva.

Det är en komplex historia, det där. En hög uppfattning om ens intelligens eller värde kan kompensera för brister i utseende, en god ekonomisk status för en bristande personlighet. Är man skitsnygg kanske man varken behöver vara rik eller trevlig - vad vet jag? Hur som helst, det som var skrämmande i den här artikeln var det faktum jag kommer till nu: "low self-worth people will voluntairly select undesireable partners". Det här är ju något vi länge läst i veckotidning efter veckotidning - älska dig själv först så hittar du en bra partner sedan! Och nu finns det hårddata på att urvalsprocessen faktiskt går till så. Tvisten? Jo, det gäller kvinnors urvalsprocess. Inte mäns. Så ja, vi väljer alltså frivilligt de eventuella skitstövlar vi sedan klagar på. Det var ju attan. Hela artikeln heter The Matching hypothesis och finns på hemsidan jag nämnde ovan.

Jag måste i alla fall ha en ganska trevlig självkänsla. Min egen man är inte en skitstövel på en fläck. Däremot är han en aning socialt obegåvad. När jag kom hem och pratade om mötet jag haft skojade jag om att vi kanske måste ha en liten kurs för eleverna på filmutbildningen om hur man kindpussas på kulturfolksvis. Det finns ju en metod. Alltid höger sida mot höger sida och givetvis ingen riktig puss utan bara lätt kind mot kind.
Typ så här:

"Jag får aldrig kindpussar", konstaterade min man. "Okej", svarade jag. "Du kan få en av mig!" Varpå jag sträckte mig fram för att genomföra manövern och han genast och ofrivilligt ryggade uppåt och bakåt. "Gör du sådär jämt när någon böjer sig närmare? Då vet jag nog varför du inte får några kindpussar..." konstaterade jag torrt. Jag menar, det är ju inte som om min man brukar rygga tillbaka för annan kroppskontakt med mig... Ja, så nu ska vi för säkerhets skull ha desensiteringsträning av kindpussar hemma. För det där var nog veckans roligaste reaktion.