lördag 5 juli 2014

Discopass

Alla vi som tränar något är till viss del narcissister. Jodå. Jag hör hela kören av protester från dem som "bara tränar för att må bra och orka med" och fortfarande - jag tror inte ett dugg på vad ni säger. Åtminstone är det inte hela sanningen. Någonstans under ytan finns alltid tanken att det ju är rätt trevligt när kläderna sitter rätt på kroppen. Vi som löptränar eller tränar på gym leder förstås ligan med hästlängder, och eftersom jag då tränat på gym sedan jag var 18 så kom jag till den här insikten för väldigt många år sedan... Vi kan väl bara konstatera att jag förmodligen har fyllt upp min livskvot av speglingar och jag är bara glad att mobiler inte hade kamera då jag började.

Vart vill jag komma med detta då? Jo, jag har ju upptagit min livslånga kärleksaffär med de tunga vikterna och åkte till gymmet tidigt i morse. Eftersom jag var helt ensam, så tyckte jag att det var läge för ett discopass. Ett vad, undrar de icke initierade? Ett discopass är alltså ett sådant gympass där man bara tränar muskler som redan är snygga och välutvecklade så att man ser riktigt snygg ut i speglarna!

I länken har ni ett klipp från Svett och etikett, där Henrik Schyffert visar sitt:
http://www.svtflow.se/klipp/2163834/sa-blir-du-fit-infor-helgen--kor-henrik-schyfferts-diskopass

Jag skrattade ganska ordentligt, eftersom det också visar på skillnaderna mellan kvinnors discopass och mäns. Mäns discopass kräver vanligen ett fullt gym (så man har publik) och en kompis som är med och bekräftar en och skriker "Kom igen!! Det är papper!" väldigt ofta. Och så ska man dänga vikterna i golvet även fast man klarar av att hänga tillbaka dem. Och så vidare.

Kvinnors discopass sker oftare på nästan tomma gym, kanske tillsammans med en kompis. Det innehåller också ett stort antal sneglingar i spegeln medan man stretchar, för att kolla hur rumpan ser ut (även om det inte är den muskelgruppen som tränas). Och ja, ett sådant pass hade jag i morse. Axlarna såg bra ut. (rumpan också). Och precis då jag var klar så kom det en annan kvinna, en mamma i 30-årsåldern som precis som jag smitit ifrån familjen en stund på morgonen. Så jag skyndade mig att lämna gymmet, så hon skulle få chansen att köra sitt discopass. Man måste vara lite solidarisk.

Mina domäner på morgonen:

2 kommentarer:

  1. *skrattar* UNDERBART inlägg!! Och hatten av för att du skriver som det är. För visst är det så. Att det har med vår fåfänga att göra. Förutom i de lägen när man faktiskt, pga sjuklig övervikt MÅSTE träna för att överleva. Och då handlar det mycket sällan om gympass. Discopass? Se där - då lärde jag mig något nytt. *ler* Och heja dig för solidariteten!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar, man måste ju försöka se på sitt beteende lite objektivt ;-)

      Radera