tisdag 1 juli 2014

Pyttehus

Härom dagen sade en person som vi hade på besök för första gången att nedervåningen på vårt hus kändes så öppet och rymligt. Jag blev jätteglad, för i sanningens namn är vårt hus en skolåda med en halv skolåda på tvären och en takhöjd på i bästa fall 2.20. I rummet där jag sitter just nu går takbjälkarna ner till 1.80 (inte för att det är något stort problem för mig). Hur som helst så har jag jobbat ganska hårt på att få huset att kännas stort, så det var ju skönt att det arbetet inte var i onödan.

Men jag är långt ifrån ett proffs. Vissa människor klarar av att bo på enormt små ytor och ändå känna det som om de har massor av plats. Det finns till och med i hel folkrörelse i länder med enorma fastighetskostnader som går ut på att man ska skaffa sig ett pyttehus på fri mark och sedan leva kostnadsfritt resten av livet. Söker man på "tiny homes" eller "tiny houses" så kommer massor av exempel upp.
















(exempel på sådant hus)

Om någon nu blir biten av ide'n och vill se mer så kan jag tipsa om den här kanalen: Kirsten Dirksen, där det finns 20-minuters program om den här livsstilen. Till exempel:

 

Så här års är det förstås många som krymper sitt normala boende till en husvagn eller en sommarstuga eller en hyrd lägenhet. Det ger en ju en vink om hur man skulle klara av compact living. Fast lite fusk är det, eftersom man under semestern ju kan göra lite vad som helst och i efterhand ändå tycka att det är charmigt. Jag tror det krävs en speciell familj för att kunna göra detta på heltid. Förmodligen skulle jag klara av att bo pyttelitet om jag var själv (och har gjort det också) men övriga familjemedlemmar är från födseln vana vid stora utrymmen och påminner mest om mänskliga tornados med sina tillhörigheter. 

Hur funkar ni? Skulle er familj klara ett år i en stuga som den därovan? Eller i en ombyggd container? Hm?

3 kommentarer:

  1. Jag skulle klara det och troligtvis sonen, men vi skulle få porta man och dotter därifrån. För en liten uta kräver att de prylar vi har skulle behöva ha en bestämd plats och att de skulle läggas tillbaka där när de används. Här hemma kan det bli stor komik när mannen röjer runt och letar efter nått och svär på sonen för att han lånat det och inte lämnat tillbaks det. Och sonen lugnt svarar "Jodå, jag la den där den ska vara..." för där har mannen så klart inte letat... Man och dotter kan bara inte finna sig i att saker är enklast att hålla reda på om vi bestämmer ett ställe och sen håler oss till det. Deras filosofi verkar gå ut på att allt är enklast att hitta om det ständigt byter plats... Helst ska det hamna så långt ifrån sitt rätta ställe och på ett ställe som inte alls hör ihop med det. Bokhyllor och skafferi är populära tillhåll för diverse verktyg, och kvitton och kort flyttar gärna in bland besticken...

    SvaraRadera
  2. ...och räkningarna mår rätt bra bland kokböckerna...

    SvaraRadera
  3. *ler* Min man och jag skulle nog klara det rätt bra - och pojkarna har det efter oss. Samir är van från sin barndom med att bo trångt (Två rum och minikök på fem personer) och vi är alla grymt pedantiska. Benjamin, min stora son skulle haft det jobbigast då han glömmer sig tonårsmässigt, men han är en quicklearner.. Och ingen av oss sparar på en massa saker..

    Kram

    SvaraRadera