Kom igen, stör mig, reta mig, kittla mig!

I morse läste jag en blogg av allt annat än tråkiga Tråktanten (klicka här för att läsa ni med) där hon ställde sig frågan om varför det är en sådan läsförståelsekris i landet, när nu det är fler personer än någonsin vars högsta dröm det är att ge ut en bok. Hon frågade sig om det kan vara så att folk är så upptagna av att skriva att de inte hinner läsa.

Som förläggare sedan tre år tillbaka och littvetare och lärare innan måste jag nog ge henne rätt. I regel så får jag in en hel massa manus som i stort sett kopierar det som för tillfället är stort på marknaden. Folk läser en del och sedan skriver de något liknande.

Litegrann är det de större förlagens fel (tycker jag). Branschen lider av samma problem som filmindustrin. Om det inte finns ett stort affischnamn som kan sälja det hela (en kändis som berättar om sin svåra barndom till exempel) så måste boken passa in i en lättfattlig form. "Den nya Liza Marklund" eller "Som Arn-böckerna fast på 1700-talet!"

Det är sällan någon vågar ta en ekonomisk risk på något udda.

Och det är så synd.

För det är det som konst och kultur ÄR! Konst och kultur ska vara automatiseringens fiende.

Vi människor försöker ständigt göra vår existens normativ. Vi vill ha det "som vanligt". Först tycker alla att det är udda och lite frånstötande på ett ballt sätt att klippa håret som September och året därefter sitter den på allas huvuden. Den har blivit normal. Filmen Jaws skrämde brallorna av en hel generation filmskapare som nu gör film på precis samma sätt och som inte skrämmer någon. Vi kan bli lite rädda eller lite roade eller lite upphetsade av det hela, men det är på ett automatiserat sätt. Vi är inte riktigt där. Vi är... torktumlarluddsgrå.

Ibland rycks vi häftigt ut ur det automatiserade och är till 100% där. I oss själva. Utan att slippa undan. Oftast beror det på en traumatisk händelse. Bilen hamnar på hal is och vi åker nästan av vägen. Något hugger till av smärta i bröstkorgen. Ett barn är på väg att springa ut framför en bil.

Alla sinnen skärps, vi är medvetna, vi handlar snabbt och med skärpa. Men vi mår ju inte så bra efteråt.

Konst och kultur ska ge oss samma sak. En känsla av att det här, DET HÄR är något utöver det vanliga, något som tar oss någonstans. Väcker oss från automatiseringen. Den vetenskapliga termen är verfremdung, eller ostranenie.

Men det får vi oftast inte.

Vi får inte litterära bungyjump med osäker lina från en racklig lyftkran. Vi får ett medelintensivt pass på Friskis.

Och det är synd.

Men skicka mig det udda, det konstiga och det egna. Och gör det nu!