Nästan i tid

Jo, ni vet den där hemskt avancerade kursen jag kom in på i Stockholm? På universitetet? Den krävde ju minst 120 högskolepoäng varav merparten i litteratur (givetvis) för antagning. Och eftersom jag har 315 (nej, 325? 300...alldeles för många hur som helst) poäng i så var det ju inget problem att komma in.

Men.

För att bli REGISTRERAD på kursen och få ut poängen i slutänden så krävs förstås intyg på tagen kandidatexamen - och av någon anledning så tog jag aldrig ut den. Jag fyllde uppenbarligen inte i papperet och skickade in det. Det låter kanske konstigt att jag inte hade något aktivt minne av detta, men till sammanhanget hör att det första ämne jag läste på universitetet (1993) var litteratur och kurserna avslutades 1996.

Det finns alltså folk som går på universitetet NU som inte ens var födda då detta begav sig.

Så det blir nog lätt som en plätt att fixa till detta nu...lätt. Jag tjurade nästan inte alls över detta igår. (Ha!)

Istället satt jag och funderade på vad sjutton jag gjorde 1996 (förutom att INTE ta ut akademiska examina). Ja, jag hade redan träffat min man och varit ihop med honom i ett år. Vi hade nyss skaffat kattungar och börjat bygga ut huset vi fortfarande bor i:

Blivande maken med skogskattunge - samma katt som vi fick begrava förra senhösten.

Rummet jag sitter i just nu. Något mer inrett idag. I själva verket har vi hunnit göra om det två gånger.



Min bästa vän då var min lillasyster. Hon höll på att göra slut med sin dåvarande pojkvän och flyttade året efter till Karlskoga. Farmor och mormor levde fortfarande. Pappa hade en extremt besvärlig period, vi visset sällan i vilket skick han skulle vara, om han hade mat och husrum eller om det var något som behövde ordnas av oss.

Jag hade precis fått mitt första ordentliga jobb, en heltidsanställning på gymnasiet som lärare. Jag blev utkörd ut kopieringsrummet minst en gång för kollegor jag inte kände trodde jag var en av eleverna.

Vi tränade jämnt. Jag tror jag fortfarande var instruktör på karateklubben då, men jag hade börjat tröttna och sökte mig mer och mer till gymmet. Jag ville bygga muskler, jag ville helst tävla i fitness och ett generande stort antal av mina foton såg ut så här:

Ber om ursäkt. Men så var det.

...och jag befann mig ofta i sådana här situationer:

På instruktörskurs. Den "skalade" armen antyder anatomilektion. Jag är den i mitten med alldeles för mycket lugg.


Så nä - ingen egentligen förklaring på varför jag inte kunde lämna in ett papper. Jag vet inte. Det känns inte ens riktigt som jag på de bilderna.

Kul var det ändå att hitta dem. Och fortsättning följer i ämnet.