Oscarsfilm och Mello

Det känns som en lämplig ingress på det här inlägget vore: Snart är det dags!

För det är det ju. Både för Mello och Oscarsgalan. Om Mello bryr jag mig "sådär". Deltävlingarna kommer jag med största säkerhet att hoppa över helt - eftersom det är många bloggare som är mycket engagerade i evenemanget så tror jag att jag hänger med i andra hand genom dem fram till finalen. Så får jag ändå reda på det intressanta.

Däremot har jag nu börjat titta igenom de nominerade filmerna för årets O - och tänkte recensera dem vartefter jag ser dem.

Jag börjar med den film jag var mest nyfiken på: Silver Linings Playbook.

Bygger på en mycket välskriven teaterpjäs, och har fått en mycket avskräckande svensk titel (Du gör mig galen!) Ick. Ignorera den och se filmen istället. Men för alla dem som just nu kämpar med depressioner och bipolära svängningar och OCD - den första timmen kommer att vara tuff. För filmen är oerhört välspelad. Hög igenkänningsfaktor för många där.

Filmen handlar om läraren Pat Soltano som kommer hem och hittar sin fru i duschen med en kollega. Han har länge kämpat med sin bipolaritet och den händelsen skickar honom raka vägen in i en psykos. Efter att nästan ha slagit ihjäl fruns älskare tas han in på psyket i åtta månader. Där försöker han (med viss mani) ändra på sig själv för att frun ska ta honom tillbaka. Han letar efter ett lyckligt slut på sagan.

Efter åtta månader hämtar hans mamma ut från sjukhuset, och tar hem honom till familjens hus, där pappan (som spelas av Robert DeNiro) har en riktigt ordentlig OCD. Genom Pats bäste vän (som är på väg att bli utbränd) träffar han Tiffany, som efter sin mans död blivit svårt deprimerad och sexmissbrukare.

Pat och Tiffany gör upp en deal där Tiffany smugglar brev till Pats före detta fru mot att han ställer upp och tränar tiodans (typ) med henne inför en tävling hon vill göra.

Så vad tyckte jag om filmen?

Oh, jag gillade den. Inte minst för att den är så oerhört smart skriven. Skådespeleriet är oklanderligt - DeNiro en små medlens mästare. Jennifer Lawrence är nominerad för en Oscar i år och kommer att få den. Bradley Cooper likaså, men han kommer inte står sig i konkurrensen i år. Han kommer att bli nominerad igen nästa år.

Sedan gillar jag budskapet. Att vi alla är lite skadade på något sätt. Det är ingen idé att se ner på någon för att de fått en stämpel i form av en diagnos på sig. I själva verket kan de visa sig att man är precis lika tillstökad själv men saknar insikten om det.

Det, och sedan det faktum att ett lyckligt slut kanske inte är total mental och kroppslig hälsa, utan att träffa någon med kompatibla issues och göra det bästa av situationen.

Betyg? 8 av 10, skulle jag säga.