Efter min första vecka i kontakt med en klass med filmelever i åldern 19-29 kan jag konstatera att de är förtjusande nördiga, överraskande kunniga och eventuellt - av hudfärg och brist på morgonpigghet att döma - vampyrer med kanske ett eller två undantag. Nåväl. Det var nu inte om dem jag skulle skriva.
Jag skulle skriva om dramatikern Lars Norén och hans nyutgivna 1 440 sidor långa dagbok som publicerats av Albert Bonniers förlag. Och ja, nu måste jag igen protestera mot denna villighet från förlagens sida att slösa papper på sådant.
Det finns ingen människa som har ett liv intressant nog för att ta upp på 1 440 sidor. Och jag skyller inte direkt på Lars Norén heller. Det handlar om redaktörer som har svårt att begränsa sig eller överdriven respekt för "auteuren". Jag begrep inte Knausgårds jättedrapa heller. Jag är väl ett sådant där oförstående, okänsligt fruntimmer (som ofta nämns i dessa böcker) som inte förstår dessa lidande konstnärssjälar, men för att en självbiografiskt verk ska få ta upp så mycket trycksvärta, så behöver det nog allt finnas med lite världspolitik och ett eller annat krig i boken.
Som ett exempel kan nämnas att Churchills självbiografiska serie upptar 10 verk med över 4 000 sidor, men eftersom han hade det yttersta ansvaret för en lång rad beslut som direkt påverkade miljontals européers liv under andra världskriget. Shakespeares samlade verk - 1 200 sidor. Bill Clintons självbiografi - 1 000.
Men Lars Norén? Eller Knausgård? Mjää...
Nä, vill man skriva på om sig själv i den mängden så tycker jag nog att man ska välja ett annat format.
Som en blogg, till exempel...
*skrattar* Håller verkligen med!!! Jösses vad inbilsk man ter sig!
SvaraRadera