Sitta på en trappa

Under veckan som har gått har det diskuterats mycket om normer. Mycket tack vare Pride så får diskussioner om varför vi tycker som vi gör större plats än vanligt i media. Nu är inte en norm någon sorts fast regel eller lag eller ens ett statiskt fenomen, utan något som ständigt ändras och utvecklas och oftast är svårt att definiera.

Om någon bad mig ge en definition, så skulle jag beskriva en norm som en tankebild eller en föreställning som du alltid längtar till om du inte tillhör de mest normativa och alltid längtar bort från om du tillhör dem som är mest kompatibla med normen.

Det perfekta, det allra mest normala, den plats där ingen höjer på ögonbrynen åt en, det är dit vi längtar. Det är det som är normen. Och det blir som...som IKEA-katalogen. Den som ramlar ner i brevlådan och viskar "Titta, vi är preciiiis som du - fast lite bättre, förstås!" Man vet, att även om man köper varenda pryl som finns med på sidan och ställer dem precis likadant, så blir det ändå lika fint som på bilden. Och innerst inne så vet man ju att man inte borde gilla IKEA-design. Det är lite...ickefint.

Kanske skriver jag såhär för att det just nu är normen i Sverige att man ska vara Vanligt Folk fast lite bättre. Det är inte särskilt inne att vara snorrik och snobbig, det är sådant man skrattar åt när man tittar på Hollywoodfruarnas krumbukter. Nej, man ska vara väldigt kreativ och väldigt trevlig och bekvämt förmögen utan att skylta med det. Om man inte har en egen stor och alldeles lagom dysfunktionell familj på ett härligt sätt, så får man skaffa sig en stor krets av vänner som fyller samma funktion.

Jag bläddrade igenom en bok som jag fick på det där Norstedtsevenemanget jag skrivit om tidigare, Magisk sommar, av Hannah och Amanda. Det är en kokbok med enkla rätter som "vem som helst kan göra" och jag har undvikit den just för att den är så alldeles väldigt normativ. Två systrar med ett livstilsföretag som träffas i sitt ärvda sommarhus på Gotland och lagar mat tillsammans och umgås med sina härliga men lagom dysfunktionella familjemedlemmar och vänner. Själva titeln ger viss prestationsångest. Magisk sommar. Som då förmodligen inte innebär rycka in på jobbet/gräla med sambon/få oväntade räkningar/äta hämtpizza/stanna hemma med ungarna i en alldeles för varm lägenhet. Japp.

Och jo, den boken var nog allt jag fruktade att den skulle vara. Men! Ett avsnitt gillade jag mycket. Det som Hannah Widell skrev om vikten av att ha en trappa att sitta på. Det har jag gjort idag. Jag satt på min trappa och funderade på livet, tittade på när barnen sprang i kalsonger på gräsmattan i regnet och andades.

Okej, det kändes lite magiskt.