Jag läste precis ett blogginlägg av Ergo sum, som skrev om hur hon kommit över obehagskänslorna hon känt inför att göra utflykter. Tidigare tyckte hon "mycket meck och lite kul" men har nu ändrat åsikt och märker att det inte behöver vara så komplicerat.
Den där känslan av att inte riktigt vara bekväm med något man egentligen borde tycka vara ett nöje är något bekant för de flesta. Jag tycker personligen att det är kul att göra utflykter och det är något vi gör varje vecka, åtminstone under våren och sommaren. Vi åker till bad, till friluftsområden, fiskar, går i skogen, stadsfester, zoo och så vidare och det kommer bara att bli mer ju äldre pojkarna blir. Innan vi skaffade barn var jag och maken ute antingen varje vecka på motorcykel så länge det var säsong.
Eftersom vi är vana så är det inte jobbigt. Vi har all utrustning en människa kan behöva och jag packar snabbt och effektivt utan att det känns jobbigt.
För det är vanan som gör det. Alltid när något tar sådär emot, så är det vanan som saknas eller en rutin man inte längre har.
Jag kan tänka mig fler sådana där saker som är jobbiga för många: att få barn var ju en riktig omställning som var meckig i början. Men det finns mindre allvarliga saker också. Massor med folk tycker det är jobbigt och ansträngande att bjuda hem vänner på middag, för de gör det inte särskilt frekvent. Andra tycker det är meckigt att gå ut på krogen (vad ska man ha på sig? vad kostar garderoben? vilka är där?) Barnkalas skrämmer ni-vet-vad ur många föräldrar som släpar på egna trauman från barndomen. Att börja träna igen efter ett långt uppehåll är en grym uppförsbacke för andra.
Men vet man att det är något som en själv eller familjen mår bra av och som skulle kunna vara roligt om man gav det en chans så är nog det bästa att bara försöka tills det funkar. Även om vi inte minns det så var det rätt många aktiviteter som var hyfsat plågsamma först, som vi älskar att göra nu. Jag har cyklat 100 mil i sommar, men jag minns tydligt att LÄRA mig att cykla var rätt plågsamt. Jag slog mig ständigt på ställen som borde gjort mig steril... och fick sår på fotknölarna och skrapade knäna...
Kanske blir det till och med roligare sen om det är lite motigt först? Vi människor verkar funka lite så.
Jag gör gärna utflykter om jag slipper släpa med fika... Utflykter där vi kan fika på café, det gillar jag. Att släpa med utflyktskorg och sitta på marken och äta, nä, det gillar inte jag, jag vill ha det bekvämt ;-)
SvaraRaderaCafén är trevliga ;-) Det är en lite udda känsla dock att VARA ett utflyktsmål.
Radera*ler* Ler åt din kommentar här ovan - kan förstå att det måste vara en udda känsla!! (Jag MÅSTE köra upp dit nästa säsong!)
SvaraRaderaJag har grunnat på våra inlägg, och precis som jag skrev till Freja, så har jag kommit framtill att det jag egentligen haft svårt för var just picknicken - dialektalt underförstått när man använder uttrycket "utflykt". Men så slog det mig att utflykter (oavsett arten) var något som vi aldrig åkte på som barn. Inte konstig med den pappan. Men trots det har jag alltid älskat utflykter: teaterbesök, konsterter, medeltidafestivaler, konstvandringar, stadsvandringar, muséer, stranbesök, bad och bondgårdsbesök och gärna med mina pojkar. Min man har aldrig varit intresserad dock. Så det har vi fått göra själv. Och kanske var det därför just picknicken kändes extra jobbig.. Med en massa förberedelser - och sedan en man som bara ville hem...
Kram