måndag 24 mars 2014

Till Robin: V för vendetta

"I know you'll never forgive me. But you don't know how much it hurt me to do it to you."

Citatet här ovan kommer från filmen V för vendetta, och mina trogna bloggläsare - här kommer bakgrunden till detta lååååååånga blogginlägg för att vara en måndag. Ni minns kanske när jag för drygt ett år sedan kom i debatt med en kompis om Fifty Shades-serien och var tvungen att förklara mig i ett likaledes långt och mycket läst inlägg som kallades: Femtio argument om femtio nyanser (läs den som orkar). Nu har jag gjort det igen. Men den här gången måste jag alltså förklara i text på blogg inför alla att läsa varför filmen ovan inte får mer än ett "Mjääh..." av mig. Om ni inte sett filmen: beware - texten innehåller spoilers.

Filmen bygger alltså på serieböckerna om V av Alan Moore och David Lloyd. I böckerna har Storbrittanien förvandlats till en totalitär stat och USA har gått under. Motståndsrörelsen leds av den mystiske V.

Filmen skulle ha kunnat bli en ganska klassisk origin-story, i det här fallet ursprunget till Evy, (eller E.V.), den kvinnliga motståndshjälten. Och det är redan nu som jag börjar få stora problem med tematiken i filmen. Så det är lika bra att jag tar upp det kontextuella först. Filmen skulle lika gärna ha kunnat heta: "Gör din egen drömkvinna som tycker precis som du!"

Det man gjort är att klistra på en ganska exakt kopia av Fantomen på operan-storyn på en vanlig Låt-oss-bekämpa-nazisterna-berättelse och jag antar att det också är fullt medvetet, eftersom en av de sista replikerna i Vendetta är: "That music!"
"Yes... His music..."
Det är inte första gången man gör mixen mellan en klassisk man-kvinnaproblematik och ett motståndsdrama, det har funkat sedan Casablanca. Men det har funnits många filmer där detta gjorts skickligare.

Vad var då Fantomen på operan? Jo, en missbildad man som döljer sig bakom en mask lurar ner en ung körflicka i katakomberna under Parisoperan och lär henne sjunga, samtidigt som han hotar och mördar fritt och till sist kontrollerar flickan så totalt att hon ser honom överallt. Till sist dör fantomen och hon slipper fri. Oh, jag skrev att detta utspelas i 1800-tals Paris, va? Okej. Nu är det gjort.

I Vendettas dystopiska framtidsversion ska Evy, uppsminkad och i höga klackar, ta sig till sin chef på TV-kanalen. Hon blir utsatt för ett våldtäktsförsök, och V dyker upp för att rädda henne. Efter några veckor i hans katakomber (oh ja, han har sådana, fulla med konst och musik) släpps Evy fri för att försöka hämnas sina döda föräldrar. Hon utsätts för ett nytt våldtäktsförsök, räddas av V igen, och den här gången behåller han greppet om henne genom att stänga in henne i ett låtsat statligt fängelse, tortera henne, hjärntvätta henne och sedan släppa henne fri som den perfekta, känslolösa hämnaren. (men inte förrän han yttrat det citat ni har allra övers i detta inlägg) Naturligtvis återvänder Evy till V för en sista, asexuell dans innan det är dags för V att dö i motståndskampen. Evy lägger hans döda kropp på en bädd av rosor i ett tåg fullt av sprängämnen V förberett och avslutar sedan hans verk genom att spränga Big Ben.

Jag har så många problem med dessa teman att jag knappt vet var jag ska börja - men jag kan väl lika gärna starta med ett som dessutom representerar ett av de största problem som finns i strävan efter jämlikhet mellan män och kvinnor: kvinnor behöver inte bli räddade! Man räddar barn, svårt utsatta eller sjuka. Och i vissa storys kan en kvinna behöva blir räddad - men inte bara och uteslutande på basis av att hon tillhör det könet. Redan under de första fem minuterna tar man ifrån den som skulle kunna bli filmens protagonist (Evy) all chans att någon gång bli det på allvar genom att ta ifrån henne chansen att agera. Hon går från att vara filmens agerande subjekt till att bli ett objekt som ska formas för ett syfte. Av en deformerad man. Toppen. Det gör att man som tänkande kvinna känner sig en aning (rätt så jävla) lurad eftersom filmen beskrivs och säljs på ett sätt som får en att tro att man ska få se en film om en kvinnlig motståndskämpe.

Detta förhållningssätt speglas också i kostym och skådespeleri - till en början är Evy stereotypt feminin med höga klackar, långt, lockigt hår, läppglans och mjuk, ljus röst. Hon kommer närmare och närmare rollen som subjekt genom att fråntas alla kvinnliga förtecken. Hennes hår rakas av, hon magrar och klädes i formlösa kläder, utan smink. Mot slutet av filmen är hon V:s färdiga produkt, och får då tillbaka delar av sin sexualitet (skildrat i en V-ringad tröja utan BH med synliga och erigerade bröstvårtor i dansscenen med V) men endast riktad mot sin tidigare mentor/kidnappare. Det gör lite ont att tänka på hur otroligt bra Natalie Portman som spelar Evy var i Leon. Det är synd att peaka när man är 12.

Varje gång en sådan film görs så kan jag inte hjälpa det. Jag grinar lite illa. Barb Wire med Pamela Andersson som futuristisk serietidningshjälte passerar Bechdeltestet. Vendetta gör det inte. Nog med feminism och vidare till det formalistiska.

Filmens regissör är James McTeigue och V för Vendetta är hitintills den enda storfilm han regisserat. Han har däremot varit second unit-regissör och regiassistent på ett antal namnkunniga filmer, som till exempel Dark City och alla tre Matrix-filmerna. Jag borde därför per automatik gilla en film han gjort, och han borde på grund av samma anledningar vara den perfekta regissören för en sådan film. Men det gör jag inte. Och jag måste säga - det är han inte. Det finns en klar fara i att vara för bekant med en viss genres troper och det finns också en klar fara i att ha varit i närheten av betydligt mer nyskapande regissörer som syskonen Wachovskij och den ganska anonyme Alex Projas. Risken är att man kopierar istället för att tänka eget. Och man ser det inte förrän man är klar. Om ens då.

V för Vendetta är så full av grovhuggna och återanvända troper att det blir svårt att titta emellanåt. Det totalitära riket måste givetvis a) ha en diktator som med stirrande blick skriker åt massorna, b) uniformer som är svarta och röda med en grafisk symbol i hakkorsliknande former c) slemmiga underhuggare i bakslick och kostym. Okej, sådant är också serietidningstroper, så där kan jag väl ge lite utrymme för brist på originalitet. Men att på samma sätt ge polisdetektiven en skrynklig trenchcoat med uppfälld krage? Kom igen... Dock var det kul att se Rupert Graves göra originalet till Lestrange i Sherlock långt innan den serien var påtänkt. På samma sätt måste man ju fråga sig om det inte fanns en enda brittiska som kunde göra Evy, istället för att ta in Portman och låta henne göra rollen med rätt okej brittiskt uttal? Sedan tyckte jag att det var mer än lovligt klyschigt att låta Stephen Fry spela Daddy Dietrich, en mediaperson som är gay i hemlighet och hjälper motståndskampen för att få leva i frihet.

Vidare så tycker jag att filmen mestadels känns stilistisk förvirrad. Det finns element av cyperpunk och steampunk strösslat lite här och där, något som kan ha varit tänkt att likna sci-fi art deco, men som istället såg lite ut som ett set ur Skönheten och odjuret från 1980-talet. I somliga scener finns en snygg sepiabrun-grön ton som påminner om klassisk white chapel/brit drama-film (eller första Matrix), men den försvinner utan anledning och ersätts av någon sorts Bladerunner-svart som övergår till någon sorts oplanerad platthet så fort karaktärerna är inuti TV-studion eller en vanlig lägenhet. Så, viss förvirring i produktionsdesignen lär det ha varit. Vissa scener är dessutom raka citat - eller stölder, beroende på hur man ser det - från andra filmer. Scenen då V kommer ut ur hissen och kameran panorerar upp från hans grova, svarta kängor till den fladdrande svarta kappan, hissen låter "ding!" och sedan startar explosionerna.  Den har vi sett förr. Sedan kan vi bara gå lite snabbt förbi det faktum att V allteftersom filmen går låter mer och mer som Agent Smith. Inte ens Hugo Weaving kan göra allting perfekt. Och det är inte dåligt. Bara... inte så bra.

Ska man då se V för Vendetta. Visst. Det är en helt okej film. Men ska man se en dystopi med kvinnlig protagonist med rakad skalle som får vara ett agerande subjekt i en totalitär stat baserad på tecknad serie så föreslår jag:

Tank Girl (1995)
..som dessutom passerar Bachdeltestet med råge och innehåller humor,snygga animationer och sex med muterade kängurur. Från det skinande korta ögonblick på 90-talet då det fanns lite hopp för kvinnliga protagonister i film. Sedan gick det över.

God kväll.

4 kommentarer:

  1. Åhh, Tank girl, den står på tur här hemma att ha filmkväll med barnen med! Men jag har svårt att övertala dem om att den är bra.... V för Vendetta har jag inte sett och det verkar ju vara lika bra det...

    SvaraRadera
  2. Pluto och jag har försökt att titta på Vendetta tre gånger och det enbart för Weavings skull. Men vi härdade inte ut. Och ja, Portman var bäst i Leon sen har jag inte sett nånting i närheten. Paris' katakomber är mer intressanta i sig utan musik och konst och framför allt utan folk i masker. Det finns ju tunnlar UNDER tunnlarna. =D

    SvaraRadera
  3. Hahahahahaha - elegant sågning! Jag bugar! Och håller verkligen med. Helt meningslös film att se. Tyvärr

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, vet inte om sågningen blev så hård - mottagaren är nästan envisare än vad jag är och erkände bara att jag "hade vissa poänger".

      Radera