Försvinna från jordens yta

En stor snackis i veckan har varit att någon lyckats få en bild av David Bowie för första gången på jag vet inte hur många år. Jag tycker i och för sig inte att det är så konstigt. När någon tänker "Bowie" så är det förmodligen något sådant här som dyker upp i hjärnan:

Medan han i själva verket gått omkring på gatorna så här:

Som en helt vanlig farbror. I extremt fula solglasögon.

De allra flesta riktigt välkända artister ska enligt uppgift faktiskt ha förmågan att försvinna från jordens yta om de bara vill. En förmåga att slå av och på den där "stjärnkvaliteten". Kyra Sedgewick och Kevin Bacon är ett sådant där kändispar som paparazzi aldrig lyckats göra något speciellt av. De syns bara inte. När de inte är beredda på det. Så jag är inte så förvånad över att Bowie lyckats hålla sig borta ur media så länge. En stor scenpersonlighet, gott om pengar och ingen längtan tillbaka till rampljuset. Det är väl vad som krävs.

Och de är ju inte borta på riktigt.

Frågan är vad som krävs för det? Jag tänker på alla som försökt rymma från polisen, från familjer de inte vill ha eller vittnen som gömmer sig från brottslingar. Det dyker ju alltid upp, hittas alltid förr eller senare.

Förmodligen för att vanor är så extremt svåra att bryta. Folk parkerar alltid på samma platser, sitter vid samma bord på lunchen, köper samma slags skor år efter år... Det spelar säkert ingen roll om man bytt bort sina kreditkort, fått en ny identitet, bytt land. Till sist är det någon som hittar en för att man fortfarande följer sin vanliga söndagsritual med en långpromenad och chokladkaka i kiosken.