Spökhistoria 1, del 1

Så inleder vi spök- och skräckveckan på allvar då. Här har ni första delen av:

Gui (del 1)

På tisdagsmorgonen började Johan på allvar ångra att han köpt den nya I-phonen. Full mottagning, fullt batteri och ändå hade alarmappen inte fungerat. Istället för att väckas i god tid klockan fem minuter i sex och snooza två gånger, hade han brutalt ryckts ur sömnen av att grannens ungar med sedvanligt oväsen stack iväg till skolan halv åtta.

Nu skulle han missa morgonens pass på gymmet, missa den vanliga frukosten på Cup o’ Jo och förmodligen missa början på morgonmötet om han inte hade en otrolig tur. Som VD skulle han väl egentligen kunna ta sig alla de sovmorgnar han kände för, men Johan gillade helt enkelt inte tanken på att någon skulle komma på honom med att göra något så vanligt och medelsvensson som att försova sig.

Och vad var det nu egentligen han hade drömt strax innan han blev väckt av oväsendet i trappuppgången? Minnet fanns där, precis utom räckhåll. Något…obehagligt hade det varit i alla fall. Han tyckte sig komma ihåg att något i drömmen dragit honom i håret. Johan fnös till och slängde av sig täcket. Förmodligen någon latent manlig ångest över att vara medelålders och kanske börja tappa håret. Den sortens ångest hade han heller inte någon direkt förståelse för.

Samma kväll kopplade han för säkerhets skull in klockradion som stått oanvänd i drygt ett år. Två helt alarm kunde enligt all logik inte konstra samtidigt.

Men det gjorde de.

På sätt och vis spelade det ingen roll. Johan var redan vaken. Han låg där i sängen och såg hur de blå siffrorna på klockradion tickade fram minuterna till 06.00. Då inget av alarmen startade. Irriterad och vinglig av sömnbristen gick Johan igenom den vanliga morgonrutinen. Upp med fönstret, ut på toa, på med kläder, tillbaka för att bädda sängen. Klockan 06.30 var han framme vid gymmet, förste person in genom dörren. Som alltid.

Nattens dröm ville inte släppa taget. Inte ens efter ett extratungt benpass med 30 kilo extra på benpressen. Johan skulle aldrig medge det, men då han äntligen lyckats vakna hade han helt enkelt varit för rädd för att somna om. I drömmen hade han varit fastbunden, oförmögen att röra sig. Någon eller något hade sedan suttit på hans rygg, och dragit, dragit honom i håret. Det hade gjort ont, och han hade inte kunnat göra något åt det. Det var förstås hjälplösheten som var värst. Han var aldrig någonsin hjälplös.

Efter gymmet var det dags för morgonens frukost. Kaffe, rågmacka med ägg och juice på Cup o’ Jo. Men inte ens där var saker och ting som vanligt. Caféets ägare, Jonna, stod bakom disken istället för den lilla kinesiska tjejen som alltid brukade ta morgonskiftet.

-         Tjena, är det du som fått kliva upp idag? hälsade han kort.

-         Ja, och igår och under hela helgen. Ann har varit hemma och hälsat på familjen. Det var någon släkting som dött. Men hon ska vara tillbaka i morgon och då får jag lite ledigt.

Jonna lade upp fel macka på brickan och ställde en liten mjölktetra på kaffefatet. Johan orkade inte tjafsa, utan var bara glad åt att se sitt vanliga bord ledigt. När kvällen kom skulle han på allvar ta tag i sovrutinerna. Se till att rummet var svalt, lakanen bytta och telefonen på mute. Allt i ordning.

Natten till torsdagen drömde han ingenting. Han vaknade i tid, stängde av klockradion och satte sig upp. Trots att han tydligen fått de vanliga timmarna med sömn kände han sig inte riktigt utvilad. Bilden i spegeln ovanför handfatet gav honom en smärre chock. Vad hade han egentligen gjort med sig själv under natten? Över nacken, halsen och ner på bröstkorgen löpte smala, röda märken. Hade han klöst sig själv så illa? Det såg ut som om en stor, ilsken katt löpt amok över hela hans överkropp.

Märkena syntes trots att han tagit på sig sin mest höghalsade tröja. Johan noterade att Ann på caféet fick syn på dem genast. Hon sade inget, men de sneda ögonen blev klotrunda under ett ögonblick innan hon vände blicken mot kassaapparaten igen. När han väl kom till firman höll han sig mest inne på kontoret, låg och sur. Patrick stack in huvudet i rummet strax efter lunch.

-         Vad du ser sur ut! Har du inte hört att vi kan börja bygget i Katrineholm nu?

-         Kan vi? utbrast Johan, verkligt förvånad. Gubben med restaurangen, då?

-         Han gav upp. Hälsoproblem, tydligen. Jag hörde att han ligger på sjukhus.

Det var verkligt goda nyheter, nyheter Johan väntat på i månader. Men han kunde inte uppbåda någon större entusiasm. Det var den störda sömnens fel, förstås. Samma kväll upprepade han samma procedur som sist, men satte som sista försiktighetsåtgärd på sig ett par fingervantar. Han till och med lindade ett par varv sporttejp runt mudden, så de inte skulle halka av. Vad som än hände så ville han aldrig mer mötas av samma chock som på torsdagsmorgonen.

Så blev de inte heller. Istället slet han sig ur en vidrig mardröm klockan halv fem på fredagsmorgonen. Han vacklade ut på toaletten, drack vatten och stirrade sedan en lång stund på sig själv i spegeln. De röda märkena hade fördubblats under natten. Några av dem var nu så djupa att de blödde. Men på Johans händer satt vantarna fortfarande stadigt fasttejpade.