Jag vet att jag ibland skriver ganska nedsättande om folk. Ni vet, "folk". För dem som följt mig som bloggare ett tag är det inte så svårt att hänga med på att jag med "folk" menar personer som i kollektiv gör pantade saker fast de vet bättre.
Som när "folk" envisas med att handla alla julklappar dan-före-dan eller när "folk" kastar sopor i dikeskanten och så där...
Egentligen betraktar jag mig som sann humanist mer än bitter misantrop eftersom jag som regel är otroligt nyfiken på människor. Jag vill veta vad som får dem att göra som det göra, prata som de gör. Ofta finns det material till en hel roman i varje människas liv bara man skrapar lite på ytan. Och jag gillar att skrapa lite. Visst, ju äldre jag blir, desto svårare blir det att bli överraskad på riktigt av vad någon säger eller gör.
Åtminstone positivt överraskad.
Under det sista året (eller två) har jag dessutom upptäckt en ny förmåga hos mig själv som jag ännu inte bestämt mig för om den är bra eller dålig. Jag bara "släpper" personer som jag inser aldrig kommer att bli mer än en ytlig bekantskap.
Längre tillbaka var jag mer benägen att hålla kvar bekantskapen, fortsätta ringa eller maila och umgås för att se om antingen den andra personen eller jag kommer att utvecklas åt något håll som får det hela att fungera. Det hände visserligen aldrig, men jag försökte...
Nu verkar det bara som jag är villig att försöka till en viss gräns.
Under det sista året kan jag komma på två tillfällen då jag bara släppte personen mitt under en pågående diskussion. Jag bara satt där, medan den andre pratade och kände hur intresset dalade från soligt och vänligt engagerat till något som liknade permafrost under loppet av två meningar. Jo, personerna ifråga sade förstås några sådana saker som finns på min absoluta fy-lista. Men ändå?
Är det ett tecken på vuxen och mogen gränssättning, eller är det bara ett tecken på att jag börjar få dåligt med tålamod? Eller tid?
Hur som helst. Jag är mycket nöjd, glad och tacksam för de vänner jag har. Och de kan nästan säga och göra vad de vill, dem släpper jag aldrig.
Om inte de släpper mig först, förstås :-)
Å - vad jag känner igen mig. Jag lyssnar och när jag upptäcker att det liksom är begränsat så slutar jag bry mig.
SvaraRaderaDet är fördelen med att bli vuxen(läs "äldre"). Man lär sig skillnad på vad som är viktigt och vad som inte är det. Och man slutar att missionera- och det gör att man får tid över till annat. Sån´t som verkligen är viktigt, att vara med sina barn innan de växer upp och flyttar hemifrån , eller att kommentera blogginlägg..?
SvaraRaderaJag känner också igen mig i det där att bekantskaper och vänner som aldrig kommer att nå mig på djupet eller vars djup jag vill nå, intresserar mig föga. Jag har precis som du begränsat mitt kamratgäng till ett fåtal verkligt bra vänner vars inre och funderingar intresserar mig. På riktigt. De andra, kan jag prata med över en kopieringsapparat, men inte mycket mer. Lathet, kanske? Eller en insikt i att tiden är ändlig.
SvaraRadera