Amour

"Det är vackert."
"Vad?"
"Livet. Länge..."
("C'est belle, ca." "Quoi?" "La Vie. Long temps...")

Under första scenen av Amour bryter sig polisen in genom dörren till en vacker våning någonstans i Frankrike. Man ser bokhyllor, konst, en liten flygel vid fönstren. Höga tak, trägolv, ljusa väggar. Man ser också att poliserna håller för näsorna och att två personer i gruppen bär handskar och skyddsmasker. Den oroliga portvakten upplyser: "De hade en sköterska som kom varje vecka."

I sovrummet hittas en äldre kvinna utsträckt i festklänning på sin säng. Händerna är knäppta på bröstet och någon har strött blommor runt henne, särskilt runt hennes ansikte. Hennes man finns ingenstans i lägenheten.

Efter ett långt liv tillsammans sitter Georges och Anne vid frukostbordet som vanligt. Kvällen innan har de sett sitt vuxne barnbarns pianokonsert på Theatre De Champs Elysées. Mitt i samtalet börjar Anne stirra rakt ut i luften. Hon har fått en stroke. Efter en operation konstateras att man inte mycket kan göra, hon kommer att få fler strokes tills hon till sist dör. Ett år kvar, kanske, med rätt vård.

Georges lovar henne att hon ska få stanna i hemmet, han ska ta hand om henne tillsammans med en sköterska. Deras värld krymper. Och krymper. Anne blir sämre. Georges avskedar en osympatisk sköterska och anställer aldrig en ny. Till sist har Anne förlorat förmågan att röra sig, att tala, att svälja.
Han kväver henne med en kudde. Gör henne i ordning.

Samma natt vaknar Georges av ett ljud i köket. Det är Anne. Frisk. På väg ut på promenad. Han tar sin rock och följer henne. Går ut, och låser ytterdörren.

Hela filmen utspelas i princip i tre av rummen i våningen och ja - ingenting större än detta händer. Inga Navy Seals firar ner sig för taken, ingen skriker Yippie Ki Yea och ingen klär av sig naken. Det är bara... en slutsummering av två personers långa liv.

Vad filmen först och främst ger än är det likaledes hisnande positiva och totalt skrämmande insikten att kärleken är lika stark vare sig man är 18 eller 80. Jag känner ett flertal rätt cyniska 50-åringar som förmodligen skulle bli skrämda ända ner i skorna av att se den filmen...men å andra sidan skulle de förmodligen rationalisera bort det hela med att säga att sådan händer väl bara i fransk film... (HA! rätt som det är så är ni tonårsförälskade igen, vänta bara...)

Denna film blir också mitt val för Bästa Utländska Film på Oscarsgalan och det finns inte en sportmössa att någon annan tar den utmärkelsen.

Trevlig fredag, nu ska jag efter en ordentlig filmgråt gå och skölja kontaktlinserna.