Berätta för mig

Jag kan bli så förtjust i filmer som berättar en saga för mig. Inte sådär Sagan om Ringen-sagoaktigt (fast jag gillar ju sådant också) utan filmer som har en sagostämning fast de kanske har någon sorts realistiskt utgångspunkt. Jag gillar misstanken att allt här i världen kanske inte är var det ser ut att vara.

Det är nog något jag aldrig kommit ifrån, den där fantastiska "tänk om"-fantasin från småbarnsåren när man tittade på en extra ful gumma på bussen och tänkte "Hon kanske är ett troll på riktigt!" eller "Han kanske är en förtrollad prins, han ser så sorgsen ut..." eller "Det där är nog ingen vanlig port i muren. Det finns nog en hemlig sagoträdgård där bakom, med féer och alver."

Det är nästan verkligt, påtagligt verkligt, inte alls verkligt...

Så varför är jag inte säker på att jag gillar "Berättelsen om Pi" ??

Den innehåller ju precis allt det där...

Kanske blev det lite väl mycket? Lite överdos på budskap? Jag fick samma känsla när alla var så oerhört förtjusta i Avatar. Jag tyckte inte de där blå miljöhjältarna var så speciella när allt kom omkring. När jag såg "Pi" så kändes det som om varenda minut på filmen var proppfull av saker man skulle lära sig om förståelse och medmänsklighet och hur vi alla är lika innerst inne att jag liksom tappade orken.

Det kan vara regissören, också. Ang Lee. Han är lite "hit or miss" för mig. Jag menar Mat, Dryck, Man, Kvinna (hurra!) eller Hulk (spyyy...)

Med det sagt så är det en del scener i Life of Pi som är så vackra att man håller andan en liten stund. Kanske borde jag se filmen igen när jag är på ett annat humör? Värt att prova. Någon dag när jag känner mig riktigt earth motherly... eller superhormonell/romantisk?

Men inte idag.

Jag kan avsluta med att uppdatera er om att vi är plus en grävmaskin men minus en bil. Karma.